Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - III. Oxfordrörelsens kyrkobegrepp och fromhetsart - 2. Den traktarianska fromhetens grundformer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den tr aktarianska fromhetens grundformer
.3 5
den, inför vars verklighet den synliga försvinner, är också
egendomlig för Newman, ett av hans personliga religiositets
särmärken. Joiden och dess fägring är blott ett löfte om en
värld där bortom. »Då den är som fagrast, med alla sina
blommor ute, och visar som mest rörande vad som ligger dolt
däri, så är den likväl ej nog. Vi veta, att mycket mer ligger
dolt däri, än vi se. En värld av helgon och änglar, en härlig
värld, Guds palats, Herren Sebaots berg, det himmelska
Jerusalem, Guds och Kristi tron, alla dessa under . . . dolde Han
i det som vi se . . . Vi veta, att vad vi se är som ett skrank
som döljer Gud och Kristus för oss och Hans helgon och
änglar. Och vi åstunda allvarligen och bedja om upplösningen
av allt som vi se, på grund av vår längtan efter det som vi
icke se.»1
Men med dessa drag, som åtminstone i sin skarpt
markerade form äro egendomliga i främsta rummet för Newman själv,
äro nära förenade andra, vilka äro mer gemensamma för
rörelsen i dess helhet, och delvis i släkt med vissa drag i det
statiska kyrkobegreppet, särskilt då dessa ses i den romantiska
tidsålderns ljus. Detta gäller framför allt den andliga verklighetens
mysteriösa karaktär. Alla våra tankar och begrepp äro blott
sinnebilder, approximativa uttryck för en sanning och en
verklighet, som övergår tankens och språkets möjligheter. Och
inför denna verklighet, vars väldighet övergår all vår aning,
måste människan bäva. När det uppenbarade ordet och
vetenskapens utsagor komma i strid, då ha vi icke att göra hjälplösa
försök att harmonisera båda, utan vi ha endast att böja oss inför
tanken, att vad som framställes för oss i naturens eller i nådens
riken, ehuru sant i så fullkomlig mening, att vi ej våga tubba
därpå, likväl blott är en antydan, nyttigt för handlandet, nyttigt
på sin plats, »tills daggryningen kommer och skuggorna fly,
nyttigt för oss på sådant sätt, att både den ena och den andra
framställningen kunna på en gång användas, som två språk,
som två olika försök att nalkas den fruktansvärda, okända
sanningen, (two separate approximations towards the Awful
Un-knoivn Truth), försök, vilka ej kunna missleda oss var och en
på sitt område».2
1 Parochial and plain Sermons, IV: 13 (The invisible World), s. 210 f.
’ A. a. II: 18 (Mysteries in Religion), s. 209. Jfr sid. 211 : »And since we
do not know, we will studiously keep to the figure given us in Scripture ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
