Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - III. Oxfordrörelsens kyrkobegrepp och fromhetsart - 2. Den traktarianska fromhetens grundformer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 O
yngve brilioth: nyanglikansk renässans
heligt och dyrbart arf vi äro satta att vakta och lämna vidare
till kommande släkten — the ancient Truth once delivered to
the Saints. Vi veta ej, var gränsen går mellan nödvändiga läror
och andra. »Förvisso äro vi skyldiga att vakta vad som kan
vara väsentligt lika omsorgsfullt, som om vi visste, att det vore
så». Och väl höves därvid anxiety and watchfulness. Ty
jordelivets kamp utkämpas inför en här av osynliga vittnen. De
döda leva och vaka över de levande — glömma vi detta, löpa
vi fara att »förlora vördnaden för forntiden». »Vad skall
uppehålla vår tro (under Guds nåd), då vi försöka att hålla fast vid
den gamla sanningen och synas ensamma? Vad skall ge styrka
åt ’väktaren på Jerusalems murar’ mot världens hån och
avund, mot anklagelsen för egenhet, fantasteri, överdrift,
våg-samhet? Vad skall hålla oss lugna och fridfulla i vårt inre, då
vi anklagas för att ’väcka oro i Israel’ och ’profetera ofärd’?
Vad annat än synen av alla tiders alla Helgon, i vilkas fotspår
vi följa? Vad annat än bilden av den mystiske Kristus,
inpräglad i våra hjärtan och våra minnen? ... Vi äro ej ensamma
. . . dessa skaror i forntiden som trodde, lärde och tillbådo, som
vi göra, leva ännu i Gud och ... ropa från altaret».1
Denna religiöst fördjupade och stärkta vördnad för kyrkans
forntid samverkar med den konservativa dogmatism, som Newman
insupit med sin ungdoms kalvinska intryck, och som tillika
utgjorde en del av det högkyrkliga arvet, till att ge åt det
forn-kyrkliga dogmat en behärskande ställning i den traktarianska
förkunnelsen. Detta befordras också av den romantiska
stämning, som välkomnar det hemlighetsfulla för dess egen skull,
och av den religiösa kunskapslära, som höll på att formas i
to begin its journey by, and makes it much by acting upon it, so also it
reads, as it were, by twilight, the message of truth into its various details»
(s. 23).
1 A. a., Ill: 25 (The intermediate State), s. 385 f. Jfr VI: 16 (Warfare
the Condition of Victory) s. 231: »Such is our State; — Angels are looking
on, — Christ has gone before, — Christ has given us an example, that we
may follow His steps. He went through far more, infinitely more, than we
can be called to suffer. Our brethern have gone through much more; and
they seem to encourage us by their success, and to sympathize in our essay.
Now it is our turn; and all ministering spirits keep silence and look on. O
let not your foot slip, or your eye be false, or your ear dull, or your
attention flagging!» Predikan slutarmed en målning av den eviga vilan, som
väntar, delvis i bilder från Uppenbarelseboken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
