Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - III. Oxfordrörelsens kyrkobegrepp och fromhetsart - 2. Den traktarianska fromhetens grundformer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den tr aktarianska fromhetens grundformer
.3 5
En gång har Guds kallelse utgått till varje kristen i dopet,
då han ger henne sitt rike att besitta, liksom Samuel smorde
David att bli konung.1 Men åter och åter utgår kallelsen på
skilda vägar. »Han har kallat genom frid under sorg, eller oro
under glädje, genom ånger för tidigare synder eller genom den
eldande stöten av en självuppoffrande seger, genom fasans eller
genom kärlekens röster; genom fruktan eller hopp, genom
skymtar av himmelen eller genom fruktan för helvetet; genom
tankar på den eviga elden eller genom synen av Hans utsträckta
armar, en gång fastnaglade på korset till att omfamna hela
världen och alltjämt utsträckta till att beskydda och mottaga
oss. Och nu kallar han oss åter genom de tätnande tecknen
till Hans tillkommelse — »2. Framför allt, Kristus är alltjämt
nära oss. »Hans kallelse är något som äger rum nu. Vi tro,
att den skedde i apostlarnas dagar, men vi tro ej därpå, vi
spana ej efter den för vår egen räkning. Vi ha ej ögon att se
Herren.»3 Det hjälper ej att vi önska oss försatta tillbaka till
apostlarnas dagar, hans närmaste kände Honom ej. »Jag säger,
att Kristus, Guds syndfrie son, skulle kunna leva i världen nu
som vår granne, vägg om vägg, och vi skulle kanske ej kunna
komma under fund därmed,»4 — liksom vi ej på yttre tecken
kunna urskilja, vilka som äro på väg att bli Guds helgon. Och
Han är närvarande fast fördold i sin kyrka, i sina fattiga, »som
Han gjort till sinnebilder och medel för sin närvaro,»5 i
sakramenten. »Vi äro tröga att fatta den stora sanningen, att Kristus,
så att säga vandrar ibland oss och med sin hand, sitt öga,
eller Sin röst, bjuder oss att följa Honom.»6 Vem skall känna
igen Honom och vara redo att följa Honom på Hans
tillkom-melses dag av alla dessa världskristna, vilkas själar liksom
rostat och förlorat sin fina känslighet?7 »O, fruktansvärda tanke!
again and again tell us, that He should ’laugh and have them in derision’
(Ps. 2:4, 37:13, 59:8); that He who, we know, hath no passions, should
’mock’ at His ceatures misery, how does it picture to us that utter alienation
from Him, which shall live on eternally, disregarded, unnoticed, by Him, in
Hell!» Sermons during the Season from Advent to Whitsuntide, s. 185.
1 A. a., VIII: 4 (The Call of David), s. 53 f.
* Pusey, a. a., s. 184 f.
3 Newman, a. a., VIII: 2 (Divine Calls), s. 24.
4 A. a., IV: 16 (Christ Hidden from the World), s. 242.
5 Jfr Pusey, a. a., s. 68.
6 Newman, a. a., VIII, s. 24.
7 A. a., IV: 22 (Watching), s. 328.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
