- Project Runeberg -  Kyrkohistorisk Årsskrift / Tjugutredje årgången, 1923 /
62

(1900)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - III. Oxfordrörelsens kyrkobegrepp och fromhetsart - 2. Den traktarianska fromhetens grundformer

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

i I 6

yngve brilioth: nyanglikansk renässans

skap med livets verkliga avgrunder, med det ondas realitet,
bragts till att finna sin begränsning, leder till en slags
själv-frälsningslära, där egentligen ingen plats finnes för korsets
budskap. I kristenhetens galleri av fromhetstyper torde vi i denna
snarare än i den romerska typen finna den lutherska fromhetens
absoluta motsats. Och även om Froude ej pelagianiserat hela
nyanglikanismen, är han förvisso uttrycket för en riktning inom
anglikansk religiositet, som varit starkt representerad så väl före
som efter Oxfordrörelsen.

Men rättvisan kräver, att det här understrykes, hur å andra
sidan Pusey från evangelikalismens fromhetsvärld medfört en
intensiv och innerlig, genom beröring med kyrkans klassiska
passionsmystik städse fördjupad korsteologi. Han vet att, »vi
ej kunna helga oss själva»1, att »Kristi blod alltså måste vara
vårt enda hopp.»2 Han har en djup, stundom beklämmande
syndakänsla, Hans förkunnelse om den kristnes fullkomlighet
har ett annat djup. Även han kan tala om »vår fullkomlighet»,
men endast som något potentiellt, i kraft av Guds fullkomliga
gåva, som ej förlorar sin fullkomlighet, därför att den mottages
i ofullkomlighet. »Vi äro fullkomliga i Guds syfte,... vi ha så
en slags relativ, ofullkomlig fullkomlighet, i tro, i vilja, i
sinnelag, i kärlek, om vi uppge oss själva utan inskränkning för att
mottaga denna Guds fullkomliga gåva.» Så är det ett fortsatt
mottagande, som är helgelsens och fullkomningens väg: »Detta
är alltså vår fullkomlighet på denna vår pilgrimsfärd, att
erkänna vår ofullkomlighet.» 3 Och syndakänslan för honom städse
ånyo till korset: »Det skulle blott leda till förtvivlan att se
tillbaka på sina synder annat än vid korsets fot,... fördjupa din
bot, eftersom det var dina synder, som fastnaglade Honom där,
och de kanske ha korsfäst Honom ånyo och förslösat i dig
priset för Hans blod.»4 Han kommer stundom närmare den

1 Även om han tillägger, »but we can by his Grace put off things unholy.»
Pusey, Sermons during the Season from Advent to Whitsuntide, s. 44.

= A. a., s. 22.

* A. a., s. 316, 318. Det förminskar icke den sista anförda tankens
evangeliska halt, att förf. kan belägga den med ett citat från Leo den St.: »this
is the true rigtheousness of the perfect, that they should never presume that
they are perfect.»

4 A. a., s. 169.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 14:07:17 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/kyrkohist/1923/0072.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free