Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - III. Oxfordrörelsens kyrkobegrepp och fromhetsart - 2. Den traktarianska fromhetens grundformer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den tr akt arian sk a fromhetens grundformer
77
Detta ställe slår bestämt bryggan mellan utkorelsetanken
och kravet på asketisk fullkomlighet. Här, som överallt där
predestinationsföreställningar spela in, är det svårt att avgöra
deras verkliga räckvidd. Skulle vi ha rätt att häri söka ett av de
element, som bestämt Oxfordrörelsens och delvis hela
nyanglika-nismens sinnesart? Skulle predestinationstanken i förening med
förnekandet av frälsningsvisshetens möjlighet — denna lära få
vi närmare tillfälle att diskutera i samband med studiet av
Newman’s rättfärdiggörelselära — skulle dessa tillsammans bidragit
att skapa denna det religiösa temperamentets via media mellan
den lutherska förtröstan på Guds i tron annammade löften
och den romerska tryggheten i barca di San Pietro, en via
media, vars egenhet ej är en viss kyrkoteori, utan en stämning
av oro, av ängslig strävan efter ett maximum, som den bästa
tillgängliga garantien för innehavarens utkorelse — ett livets
maximum av helighet, av självuppoffring, ett lärans maximum
i mystisk motsvarighet till livets, och vi ha redan skymtat och
skola snart vidare se, hur bakom den statiska
kyrkouppfattningen döljer sig ansatserna till en annan, vars grundmotiv
är strävan att försäkra sig om så mycket som möjligt av »den
mantel, som Herren lät falla från sina skuldror, då han
lämnade jorden»?
Materialets fåordighet tillåter oss knappast att bygga
alltför mycket på denna sammanställning. Men de tankebanor,
som här skisserats, utgöra i varje fall en underligt suggestiv
bakgrund till den ängsliga precisism, den räddhåga för varje
övermått av glädje eller förtröstan, det drag av puritansk
stränghet, som stundom synes bilda den traktarianska sinnesartens
grundton.1 Det är särskilt under de första årens stridsiver, som
Newman kan framställa den gammaltestamentliga historiens
hårdhänta nitälskan som en förebild,2 som han kan uttrycka en
önskan, att han såge »någon utsikt till att detta element av
nitälskan och helig stränghet skulle springa upp ibland oss, för
att motverka och giva karaktär åt den likgiltiga, meningslösa
true Christian: they create misgivings in his mind whether his portion is
with the Saints or with the world.» A. a., VI: 20, s. 293. För sammanhanget
mellan predestinationstanke och askes se E. Troeltsch, Die Soziallehren der
christlichen Kirchen and Gruppen (Tübingen 1919), s. 644 ff.
1 »There is no safety, brethren, but never to think ourselves safe»
Pusey, Sermons during the Season from Advent to Whitsuntide, s. 212.
2 Jfr R. H. Hutton, Cardinal Neivman, s. 52 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
