Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - III. Oxfordrörelsens kyrkobegrepp och fromhetsart - 2. Den traktarianska fromhetens grundformer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I I 2
yngve brilioth: nyanglikansk renässans
välvilja, som vi med ett missbrukat kalla kristen kärlek. Jag
har inget hopp om mitt land, förrän jag ser detta. Många
religiösa och etiska skolor finnas ibland oss, och de ge sig alla ut
för att på det ena eller andra sättet göra det mesta av vad de
kalla kärlekens princip; men vad de sakna är ett kraftigt
uppehållande av den egenskap hos den gudomliga naturen, som
med ackomodation till vår svaghet av St. Johannes och hans
bröder kallas Guds vrede» — detta i motsats framför allt
till dem, som göra religionen till en känslosak, som hålla före
att »anblicken av den uppenbarade kärleken verkar i dem av
sig själv, och som i varje fall avstå från alla mödosamma
försök, all ’fruktan och bävan’, all självförsakelse för ’att skaffa
att de saliga varda’, ja, som se med misstänksamhet på alla
sådana beredelser, såsom ledande till förmodad självtillförsikt
och andlig stolthet.»1 Då senare glädjen i Gud, den religiösa
feststämningen gör sig gällande, sammansmälter den med detta
drag av helig bävan och ängslan till en egendomlig känslans
halvdager. Endast om vi leva ett självförsakande liv, om vi
ha en »dämpad ton över tanke- och känsloliv» (a subdued tone
of thought and feeling), kunna vi våga tala om trons höga
mysterier.2 Därför höra fasta och högtid ihop. »Våra högtider
föregås av förödmjukelser, på det att vi må kunna fira dem
högtidligt, ej larmande eller fanatiskt, utan i en förfinad, dämpad,
tuktad ande, som är den sanna glädjen i Herren.»3 Och då han
ser faran, att den andra generationens män skola göra för mycket
av det yttre och hänge sig åt en falsk religiös njutning,
predikar han åter mot slutet av sin anglikanska bana om
»religionens stränga sida», om skyldigheten att förena »skönheten
med stränghet», att ej glömma den heliga fruktans skrud vid
det andliga gästabudet.4
1 A. a. II: 23 (Tolerance of religious Error), s. 286 ff. Jfr s. 289.
* A. a., VI: 6, s. 67. Det är denna stämning, som ligger bakom den
tanke om »religious reserve», som I.Williams utför i de så oförtjänt utskrikna
Tracts 80 och 87: On Reserve in Communicating Religious Knoivledge.
8 I en påskpredikan Keeping past and Festival, a. a., IV: 23, s. 339.
Jfr V: 6 (Equanimity), s. 66: »The duty of fearing does but perfect our joy;
that joy alone is true Christian joy, which is informed and quickened by fear,
and made thereby sober and reverent.»
1 Sermons on Subjects of the Day, 9 (Indulgejice in Religious Privi-
leges), s. 120, 122. Men Newman kan också förkunna glädjen som en kristen
plikt: »Gloom is no Christian temper; that repentance is not real, which has
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
