Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - III. Oxfordrörelsens kyrkobegrepp och fromhetsart - 3. Den progressiva kyrkotanken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i I 6
yngve brilioth: nyanglikansk renässans
kriterium ... på detta (pånyttfödelsens) överjordiska och
hemlighetsfulla privilegium.»1
Oavsett frågan om pånyttfödelsen i dopet, som, dä detta
skrevs, stod i förgrunden i den teologiska diskussionen, står det
icke väl tillsammans med teorien om den apostoliska
successionen som den sanna kyrkans kriterium att i stället låta denna
omfatta alla döpta, då ju enligt fornkyrkans slutliga
uppfattning även heretikers dop var giltigt. Detta torde i själva verket
vara en av den statiska kyrkoteoriens grundläggande motsägelser.
Men det är icke påvisandet av de dialektiska
motsägelserna, som det här gäller, utan att iaktta, hur motsatsen mellan
det statiska, institutionella kyrkobegreppet och tanken på
kyrkan som de uttvaldas, de heligas samfund allt starkare
framträder, stundom just i de misslyckade försöken att dölja den,
och hur denna motsats väsentligen är uttrycket för de rent
religiösa faktorernas genombrytande av kyrkoteoriernas spindelväv.
Redan i den ovan anförda predikan av 1837 om The Communion
of Saints kan man skönja hur tonvikten förflyttas, hur de heligas
tidlösa samfund är det primära, till vilket det gäller att ställa
den i tiden verkande kyrkan i rätt förhållande. Detta står
tillsammans med en stigande omsorg, att det yttre ej skall få ta
överhand över det inre,2 och en egendomligt förändrad hållning
mot dissenters. I karaktäristisk motsättning till den tidiga
trak-tarianska kampanjens föraktfulla uttryck om »the meetingers»
står en predikan av 1839 över texten Mark. IX: 38, 39 (»...
förbjud honom icke»).3 Visserligen garderas den apostoliska
kyrkoteorien genom den egendomliga argumenteringen, att främlingen
fick använda Jesu namn utan att följa apostlarna, emedan dessa
då ännu icke fått »Kristi namn nämnt över sig» och kyrkan
därmed stiftats. Men då det kommer till frågan om förhållandet
till nutidens sekter, så är det i stället för trotsandet på det
apostoliska uppdragets monopol en helt annan ton som höres:
»Låt oss vara vida mer angelägna att predika vår egen lära
än att vederlägga andras. Låt oss inrikta oss vida mer på att
1 S. 230 f.: »Therefore, when you bring to me the case of religious
Dissenters, I rejoice at hearing of them. If they know no better, God, we trust,
will accept them as He did the Shunammite.»
2 Jfr predikan The Visible Temple a v 1840: Parochial and plain
sermons, VI: 20.
3 The Fellowship of the Apostles, a. a., VI: 20.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
