Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - III. Oxfordrörelsens kyrkobegrepp och fromhetsart - 3. Den progressiva kyrkotanken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i I 6
yngve brilioth: nyanglikansk renässans
Det ligger för öppen dag, att denna grundsats står i
skarpaste kontrast mot den statiska kyrkouppfattningens krav på
yttre bevis. Om den föregående framställningen i någon mån
har fyllt sin uppgift, borde det framgå därav, att Ward’s
kyrkoideal, sådant det här formulerats, blott är det konsekventa
resultatet av de elementära religiösa krafter, vilkas frambrytande
och verksamhet vi där sökt följa. Det är detta, som ger Ward’s
Ideal dess stora intresse i nyanglikanismens historia, icke de
ytterligheter, till vilka författaren fördes av sitt egendomligt
avvägda temperament och sitt överdrivna förtroende till sin egen
logiska färdighet.
Dessa tendenser äro skönjbara i den vidare utförda
teckningen av själva kyrkoidealet, men komma starkast fram i dess
tillämpning. Kyrkoidealet behärskas av de etiska kravens
suveränitet och den därmed sammanhängande pragmatiska
tankegången. Den förnämsta sanning, kyrkan skall ha att förkunna
för en fallen värld, är syndens hemska och allvarliga karaktär.
Hon skall i sin fostran av ungdomen djupt i deras sinnen
inrista detta, lära dem att städse i sina tankar förbinda skönhetens
idé med helighetens, vanskaplighet med synd. Hon skall
inpränta sådana dagliga vanor, som kunna skydda den obefläckade
från frestelse och fall. Hon skall predika bot och bättring, väcka
vanekristnas sovande samveten. Men därför måste hon också
kunna hjälpa själar in på den rätta vägen genom att framställa
religionen så tilldragande som möjligt utan att komma sanningen
för när — måste göra som fadern i liknelsen, som föll den
förlorade sonen om halsen och kysste honom. Men först och
främst måste hon »fostra helgon». Hon har att bereda
möjlighet att följa sin kallelse åt sådana, som känna sig kallade till
en högre grad av självförnekelse och underkastelse, »att helga
helt och hållet åt de himmelska verkligheterna de glödande och
entusiastiska känslor», som oftast förslösas på jordiska föremål.
Det är bristen på helgon, som framför allt gör nutidens kyrka
kraftlös.
För att kunna göra detta måste kyrkan äga ett fullständigt
och noggrant system av etisk, asketisk och mystisk teologi
som ett resultat av sin samlade erfarenhet. Men häremot
måste svara ett lika fullständigt system av dogmatisk teologi.
»Det finnes kanske ingen historisk princip, där argument a priori
på ett så förvånande sätt överensstämma med observerade fe-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
