Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - III. Oxfordrörelsens kyrkobegrepp och fromhetsart - 3. Den progressiva kyrkotanken - 4. Rättfärdiggörelseläran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i I 6
yngve brilioth: nyanglikansk renässans
fanns där måhända, innan hans tankar formulerat hans abstrakta
kyrkoideal. Men oavsett detta är det ett faktum av största
betydelse för den nyanglikanska rörelsens historiska begripande,
att den ensidiga betoningen av helgelsens moment, med dess
korollarier i kraven på auktoritet, lydnad och askes, och
därjämte ett visst mått av esteticism (inriktad ej blott på
»helighetens skönhet»), att dessa element i en logisk utredning, som
dock Ward’s bok vill vara, så direkt synas peka mot den
romerska kyrkoformen. Detta svarar på ett sätt, som är mer än
tillfälligt, mot den romaniserande tendens, som allt starkare
framträtt i nyanglikanismens senare historia. Denna tendens
får i Ward’s bok måhända sin djupaste förklaring och i viss
mån, men endast i viss mån, sitt försvar: den framstår som
konsekvensen av den ensidiga betoningen av vissa praktiska
principer, framför allt helighetskravet och behovet av intensivare
andakt, och på grund av dessa kan ett visst efterliknande av
det system, som fört dessa principer till fullkomning, väl
försvaras — ett visst mått av efterliknande, men ej en slavisk
imitation. Den praktiska karaktären av dessa principer gör det
också förklarligt, att den romaniserande tendensen kunnat gå
så långt och dock ej ta steget fullt ut till underkastelse under
Rom: det gäller ej en teoretisk fråga om att finna den sanna
kyrkan, utan att utdana en kyrkoform, som svarar mot vissa
starkt förnumna religiösa behov. Hade yttre ingripande ställt
saken på sin spets för den romaniserande riktningen inom
ny-anglikanismen, som Oxfords universitet gjorde det för Ward,
hade resultatet för hela riktningen sannolikt blivit detsamma
som nu för enstaka medlemmar. Och trots allt skulle Englands
kyrka därigenom blivit fattigare än hon nu är.
4. Rättfärdiggörelseläran.
Rättfärdiggörelseläran har i den nyare tidens kyrkohistoria
tjänat som den väsentliga vågdelaren mellan de båda
huvudformer av kristendom, som vi i brist på bättre namn vant oss
att kalla den protestantiska och den katolska, men som
måhända hellre med hänsyn till sin grundkaraktär borde kallas den
profetiska och den mystiska eller sakramentala. Härmed avses
då givetvis inga empiriska samfund, utan huvudlinjer, av hvilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
