Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - III. Oxfordrörelsens kyrkobegrepp och fromhetsart - 4. Rättfärdiggörelseläran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rättfärdiggörelse!.är an
99
O’Brien’s arbete,1 ehuru han enligt egen uppgift tagit del av
Luthers kommentar till Galaterbrevet, och han förklarar, att
»aldrig har mitt samvete blivit så uppskakat och upprört av
något arbete, som ej uppenbart givit sig ut som omoraliskt».2
Uttryck för det intensivaste hat till denna lära överflöda genom
hela hans arbete;3 den är för honom själva negationen av den
princip, på vilken hans eget system vilar, lydnadens, den
andliga övningens. Den är den konsekventa utformningen av de
tendenser, han finner runtom i den engelska kyrkan, tendenser
att göra gällande, att »ständig och mödosam vaksamhet, den
smärtsamma ansträngningen att förändra vår vilja och rena våra
hjärtan genom daglig övning i det vanliga livets händelser, som
de komma; självförödmjukelsen och botgöringen i hågkomst av
våra tidigare synder, ansträngningen att beständigt hålla uppe
i medvetandet tanken på död, dom, himmel, helvete, att allt
detta åtminstone ej är så bestämt nödvändigt begärt av oss
under kristendomen, som under den naturliga religionen. . .
Människor tala, som om åtminstone i viss grad evangeliet vore
ett upphävande av den naturliga lagen, i stället för att enbart
och uteslutande vara dess komplement».4 Och förf. lägger en
alldeles särskild tonvikt på denna tanke — det är samma tanke på
evangeliet som en lex Christi, som vi nyss funno hos Bull5 —
och definierar den lutherska rättfärdiggörelseläran som den teori,
som klart och uttryckligt förnekar detta. Det är karaktäristiskt,
att han betecknar lutherdomen som en heresi främst från den
naturliga religionens ståndpunkt d. v. s. som stridande mot de
grundsatser, som stå för honom som axiomatiskt sanna, såsom
1 Ideal of a Christian Church, s. 167; här fortsättes en diskussion som
förut börjats i British Critic.
3 A. a., s. 169, noten.
3 Utan att våga påstå, att det är det värsta i sitt slag, må som ett prov
anföras för följande ställe i ett självcitat av Ward från British Critic: »When ...
we speak of Lutheranism, we speak of an abstract doctrine, which cannot,
we verily believe, be held consistently even by the devils; but which is held
to an alarming extent among ’Evangelicals’ though inconsistently. And of
this abstract doctrine we now say, that the considerations in the text show
it to be worse, that is to be more fundamentally at variance with our higher
and better nature, than Atheism itself.» A. a., s. 305.
1 A. a., s. 248 f.
5 Jfr också Newman’s predikan The Strictness of the Laiv of Christ
(Par. and plain sermons, IV: ij.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
