Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - III. Oxfordrörelsens kyrkobegrepp och fromhetsart - 4. Rättfärdiggörelseläran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I I 2
yngve brilioth: nyanglikansk renässans
att »moralisk och religiös sanning blott kunna fattas i
motsvarighet till vår moraliska skolning (in proportion to moral
discipline)-», att »på intet annat sätt än genom en serie av
sedliga handlingar (right acts) kan en vana att handla sedligt
förvärvas».1 Den är därför i strid mot hela det ortodoxa
systemet, emedan den förnekar den grundval, varpå det vilar:
lydnadens princip. Det faller helt utanför den föreliggande
uppgiftens ram att här ingå i motbevis. Ward’s ståndpunkt har
sitt främsta intresse som den radikala konsekvensen av den
moralistiska religionsuppfattning, vars rötter, som vi sett, gå
djupt i anglikanskt tänkande. Han har förvisso intet av den
självtillräcklighet, som kommit många av denna uppfattnings
populära uttryck att få en så betänkligt pelagiansk färg. Hans
religiositet karaktäriserades tvärtom i hög grad av känslan av
människans intighet inför gudomen.2 Men själva den
moralistiska grundsynen var så djupt grundad i hans temperament och
hans väsens särskilda behov, moralismens krav sträckte kanske
sina rötter djupare än religionen — att han var oförmögen att
ens fatta tanken, att denna grundsyn kunde innebära ett
förnedrande och ett vanhelgande av religionens egna suveräna
höghet, under det att denna skyddades och erkändes av denna
underliga Wittenbergska heresi, som han ej kunde finna ord
nog starka att tillräckligt fördöma. Det är vidare av betydelse
att iakttaga, att han som en särskild förbrytelse hos denna
anför, att »den leder sina offer till att fästa sin
uppmärksamhet på vad som försiggår i deras egna sinnen, i stället för på
uppenbarelsens stora föremål, som deras huvudsakliga stöd och
uppmuntran». Detta är betydelsefullt därför, att det är ett
uttryck för den städse återkommande anglikanska
missuppfattningen av lutherdomen som en överdriven subjektivism, då den
i stället intet högre vill än att vända blicken till evangeliets
objektiva frälsningsfakta, bort ifrån egocentriska spekulationer
över den egna självhelgelsens fortgång. Måhända bottnar detta
1 A. a., s. 301.
2 Jfr W. Ward, W. G. Ward and the Oxford Movement, som berättar (s.
216), att W. fann outtömlig källa till munterhet i det svar han en gång fått
av en representant för den konventionella anglikanismen, då han för denne
utvecklade det oändliga avståndet mellan skaparen och människan och tillagt:
»When we realise this, we feel that our attitude in the presence of God
should be abject». Svaret blev: »No, not abject, my dear Ward, not abject.
Certainly, it should be a deferential attitude, but not abject.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
