Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - III. Oxfordrörelsens kyrkobegrepp och fromhetsart - 4. Rättfärdiggörelseläran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i I 2 yngve brilioth: nyanglikansk renässans
närmande till ting över oss, utan ett avhandlande med våra
jämlikar om ting, som vi kunna vara herrar över». Därför kan
man egentligen ej tala om en justitia inhærens, som om den
vore vår av naturen, utan blott om en justitia adhærens, som
uppehälles hos oss blott genom yttre medel. Ty på vad kunna
vi peka som villkoret för vår rättfärdiggörelse? Ej på något
som vårt eget, vare sig vår tro eller vår helighet, utan »på det
inkarnerade ordets härliga shekinah, som på den sanna
bröllopsdräkt, vari själen måste vara klädd».1 Det är därför ej blott
korset, försoningsdöden, som vi måste tillägna oss på ett inre
sätt, utan Kristus själv skall bli närvarande i oss som den
korsfäste, men än mer som den uppståndne och förhärligade
Herren. Hans bild utpräglas i oss: »Han är danad i oss, född
i oss, lider i oss, uppstår i oss, lever i oss; och detta ej genom
en serie av på varandra följande akter, utan allt på en gång:
ty han kommer till oss som en Ande, helt döende, helt
uppstående, helt levande».2 »Det gudomliga liv, som reste Honom
från de döda, flödade över, och förmår att verka vår
uppståndelse från synd och fördömelse. Anden inom Hans heliga
mandom, som levde upp på tredje dagen, blott starkare genom
sitt korta nederlag, förändrade Den till Ande, assimilerade Den
med sig själv, utan att Han upphörde att vara människa, och
meddelade Den till oss, till att bo i oss som en nyskapande,
omdanande makt i våra hjärtan».3 Tanken på den inkarnerade
gudomens inneboende hos oss ger framställningen vingar, en
levande tro svingar sig ur de dogmatiska formlernas fjättrar,
och skapar klassiska uttryck för den sakramentala mystikens
religiösa innehåll. Så torde man ha rätt att beteckna de ord, som
läggas i den uppståndne Frälsarens mun som en utläggning av
ordet till Maria Magdalena i Joh. XX: 11. (»Rör icke vid mig etc.»):
»Du skall hava mig hel och hållen. Jag skall vara dig när,
jag skall vara i dig. Jag skall komma in i ditt hjärta, en hel
Frälsare, en hel Kristus, i hela min fullhet som Gud och
människa, i den fruktansvärda (awful) kraften av den lekamen och
det blod, som har upptagits i ordets gudomliga väsen och är
oskiljaktigt därifrån och har bragt försoning för världens syn-
1 A. a., s. 219 f. (uppl. 1908: s. 190).
■ Par. and plain Sermons, V: 10, s. 139.
3 Lectures on ftestification, s. 209. (Jfr uppl. 1908, s. 207, där detta ställe
något förändrats).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
