Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - III. Oxfordrörelsens kyrkobegrepp och fromhetsart - 5. Mystik och sakramentalism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mystik. och sakramentalem
1 25
själen ville ha varit i lansens ställe, då den inträngde i
Frälsarens sida.1 Men en dylik lidandesbetraktelse har förlorat den
lidande personen ur sikte, och Hans öppnade sida är den
oändliga kärlekens brunn. Ju mer betraktelsen förlorar sig i, frossar
i passionens detaljer, desto större blir avståndet från den
personlige Frälsaren, varje enskildhet blir blott som en ny dörr
till den oändliga, outgrundliga kärlekens djup.2
Så är vägen från korsmystik till oändlighetsmystik kortare,
än det i förstone kan synas. Pusey utför i en predikan Looking
unto Jesus, the Groundwork of Penitence,3 hur ej det yttre
betraktandet av passionen kan förändra hjärtat, om ej »Han själv
värmer våra hjärtan med sin genomträngande kärleksblicks.
Men denna evangeliska tanke ledes omedelbart över i en mystisk
tankegång. Han måste draga oss — men ej som hjärta drager
hjärta, utan genom att »ingjuta i våra hjärtan sitt lidandes
kärlekskraft — till att lyfta oss upp från jorden och jordiska
begär, tillika med den sky av vittnen, av vilka Han är omgiven,
den vitklädda skaran av Hans återlösta, som städse följer
Honom, dragna upp av Rättfärdighetens Sol, bort från jordens
dimma, samlande sig runt om Honom och förhärligade av Hans
ljus, som de återspegla. Han själv, vår Återlösare och Herre,
är den levande medelpunkt för våra själar, den Rättfärdighetens
Sol, till vilken allt drages, kring Vilken allting välver sig, till
Vilken alla vända sig, från Vilken alla vänta och mottaga den
glöd av liv och kärlek, genom vilken de leva, som Gud återför
till sin Skapelses harmoni (brings back into the harmony of His
creation). Han själv är den Sanna Solen, ’från vars värme intet
1 A. a., s. XXXIII ff.
2 A. a., s. XXXI f. Det heter om de heligas betraktelse av passionen,
att »each Wound had its own treasurehouse of the depths of Divine Mercy —
its own antidote to sin ... Chiefly were they ever drawn to the very Abyss
of His unsearchable Love, His pierced Side and His Opened Heart, there to
’draw of the fountains of salvation’. — They wearied not of contemplating
His Wounds, His healing Stripes, His Words, because the unutterable
Love-of which they were tokens, being Infinite, there issues from them an Infinite
attractiveness of love». Pusev karaktäriserar sin egen religiositet i högre
grad än han kanske själv är medveten om, då han gör det till en anmärkning
mot den protestantiska försoningsläran, att den koncentrerar uppmärksamheten
på en sida, talar om »försoning» och den »korsfäste», men tenderar att »banish
comtemplation of the object», (s. XXIX;.
3 Sermons ... preached in St. Saviour s, Leeds, nr. 11 (citaten från
S. 177 f.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
