Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - III. Oxfordrörelsens kyrkobegrepp och fromhetsart - 5. Mystik och sakramentalism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i 2 2 yngve brilioth: ny anglikansk renässans
är dolt’, i Hans nya skapelse. Han är den fördolda magnet,
som, utan att ha någon gestalt eller skönhet, då Han dog för
oss, drager mäktigt till sig alla, som hava något som kan dragas,
och i det Han drager dem, håller Han dem intill sig,
meddelande dem den kraft, som utgår ifrån Honom, och därigenom
omskapande dem till sig själv, så att ju närmare de hållas intill
Honom, desto mer av Hans kraft flyter in i dem, och ju mer
de mottaga av Honom, desto mer sluta de sig intill Honom
genom Hans inneboende kraft, uppehållna ej av sig själva, utan
av Hans Ande, som bor i dem, Han, genom vilken allt är,
Han drar allt till sig, genom allt — genom ingivelser, sakrament,
hemliga dragningar, själens längtan och åstundan, böner,
betraktelser, genom Sin hemlighetsfulla mandomsanammelse, liv
och död och uppståndelse, Sitt lidande och Sin härlighet — Han
själv som Gud, den början, från Vilken alla ting äro, det slut,
vartill allt strävar». Att vi här ha att göra med en fromhet
av utpräglat mystisk typ, behöver knappast understrykas.
Det är intressant att iaktta, hur Pusey, liksom andra
teologer av mystisk läggning,1 varit medveten om faran, att denna
fromhet, för vilken det gudomliga så lätt får något av den
oändliga substansens karaktär, skall löpa ut i panteism. I företalet
(av 1848) till Sermons during the Season from Advent to
Whitsuntide, vilka just avse att inskärpa det gudomliga inneboendet
i människan, är han särskilt angelägen att bemöta antagandet,
att läran »om delaktighet i den gudomliga naturen» leder till
panteism.2 Endast en sådan förening med Gud är panteistisk,
där själen förlorar sig själv, sin egen existens, då den uppgår i
det gudomliga varat. »Dock så längtar själen efter förening
1 Jfr F. von Hügel om mystik och panteism i kap. XIV’ av The
mystical Element of Religion as studied in Saint Catherine of Genoa and her
Friends, II. (London 1908).
5 Han ser i panteismen en av kristendomens farligaste fiender och
spårar dess uppkomst till det lutherska Tyskland, men vågar ej avgöra »how far
the Eutychianism of Luther in his theory as to the Holy Eucharist, may have
contributed to it (for Eutvchianism is Pantheistic in its characteristic heresy)».
(A. a. s. XIX). Med Luthers »eutychianism» menas givetvis läran om ubiquitas
carnis Christi. Att Pusey vågar en dylik antydan är tillräckligt för att visa,
hur föga han fattat det väsentliga hos den personliga religionstypens främste
målsman i kyrkans historia. Pusey’s självförsvar var så mycket mer påkallat,
som Hampden i sina Bampton-föreläsningar hade framställt medeltidens
mystiker som panteistiska, och läran om delaktighet i den gudomliga naturen
som ledande till panteism.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
