Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - III. Oxfordrörelsens kyrkobegrepp och fromhetsart - 5. Mystik och sakramentalism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i i 6
yngve brilioth: nyanglikansk renässans
mast: »Välsignade äro de heliga stunder, under vilka själen
drager sig tillbaka från världen för att vara allena med Gud.
Guds röst, liksom Han själv, är överallt. Inom och utom oss
talar Han till våra själar, om vi blott ville lyssna. Blott
världens larm eller våra egna hjärtans uppror göra vårt inre öra
dövt därför. Själva stillheten är Hans närvaro, ty liksom bönen
för profetens tjänare (2 Kon. VI: 17) öppar den våra sinnen till
att uppfatta vad där fanns att se, fast våra ögon voro förhållna».
Alla Guds verk vittna väl om Honom. »Men framför allt talar
Han innerst i själen, ty där bor Han».1 Och med anklang till
en tanke från Wordsworth, som var kär för alla Oxfordskolans
män, spårar förf. i det späda barnets blick, »då det skådar med
sådant bestämt, lugnt, kärleksfullt allvar på någöt som vi ej se»,
ett uttryck för människans inneboende Gudslängtan.
Här som annars är den mystiska fromhetens högsta mål
uppgåendet, att låta sig ryckas med av Gudomens väldiga flod,
att försjunka i dess hav. Det heter om de saliga, att »Han,
all Godhets källa, skall strömma över dem med sin glädjes
störtflod, omfatta dem och fylla dem med sin kärlek, och
upplysa dem med sitt ljus. Deras väsen skall vara Hans väsen,
och de skola vara sig själva, blott för att det skall finnas
varelser att evigt fyllas med upplivande, ren, helig, ekstatisk
Gudskärlek. De skola vara utom sig i allt upptagande (absorbing)
kärlek till Gud, och Gud i sin bottenlösa kärlek skall bo i dem».2
Måhända ännu starkare kommer oändlighetsdraget fram i en av
Leedspredikningarna, Bliss of Heaven ’ We shall be like Him :
»O, djupa ocean av glädje och välsignelse och kärlek, vari vi
skola fritt fördjupa oss, städse längtande, dock städse
tillfredsställda, städse fyllda, men aldrig mättade, städse älskande, dock
aldrig trötta, städse mottagande nya strömmar av kärlek och
härlighet och välsignelse från den all godhets outtömliga källa,
som är Gud».3 Liknande uttryck överflöda i en annan, starkt
Thou, who Alone art. Give but thy will to God, and / and Thou become
one» (s. 373). Jfr a. a., s. 355: »Seek to wean thine own soul more and
more from all which is not God».
1 A. a., s. 193 (en predikan med titeln God’s Presence in Loneliness).
5 A. a., s. 119.
3 S. 258. Liknande uttryck, om ock måhända av mindre intensivt
mystisk karaktär, för Gudsumgangelsens salighet möta vi också hos Newman
t. ex.: »We have been ... brought into ... that mysterious Presence of God
which encompasses us, which is in us, and around us, which enfolds us as
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
