Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - III. Oxfordrörelsens kyrkobegrepp och fromhetsart - 5. Mystik och sakramentalism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mystik och sa kr amenta lism
tvekar ej Pusey att kalla dopet för ett opus operatum, men
anser sig tillräckligt garderad mot Rom genom att tillägga, att
detta dock endast uttrycker en sida därav. Vad barndopet
angår, är visserligen ej sakramentets väsen beroende av
mottagarens tro, den nåd det erbjuder är lika verklig, även om
mottagaren ej är beredd; men det göres ej heller verkningslöst
genom frånvaron av individuell tro hos barnen, ty enligt
forn-kyrkans lära mottaga dessa nåden i kraft av kyrkans tro.1
Detta gör objektiviteten fullständig, då samma gudomliga
institution, som förvaltar nådemedlet, även kan ersätta de
individuella villkoren för dess rätta mottagande. Det var just nyare
tiders villfarelse att ha flyttat tyngdpunkten från Gud till
människan, att de i de handlingar, vari Han ingjuter i oss, som en
livgivande kraft, delaktigheten i Kristi kors och uppståndelse,
blott ville se yttre motiv, som på ett naturligt sätt liksom andra
motiv påverka viljan.2
Dopets gåva är sålunda, ehuru i grunden en, dock
tvåfaldig: syndernas fullständiga förlåtelse och föreningen med
Kristus. Väl är ej dopets syndautplånande verkan skarpt
begränsad till själva ögonblicket för dess undfående, men dock
ges det utom dopet intet »fullständigt avtvående» av synden i
detta liv.3 Varje synd efter dopet försvagar döpelsenådens
verkan, och den, som en gång fallit ur denna nåd, kan ej mer
nå samma ställning som den, som bevarat dopets vita skrud
obefläckad.4 Vi ha förut sett, hur denna tankegång bidragit
att skärpa syndakänslans allvar i den traktarianska fromheten
och framkallat en egendomligt accentuerad botstämning, vars
frändskap med evangelikal religiositet ej upphäves av den
dogmatiska motiveringens olikhet.5 Den återger måhända blott åt
1 A. a., s. 153. Det förtjänar att understrykas, att sålunda Pusey synes
stå främmande för den senare katolska läran om infasio fidei genom dopet,
som också går igen hos Luther i De Captivitate Babylonica (W. A., VI, s.
538), här sammanställd med tanken på den frambärande kyrkans tro: »per
orationem Ecclesiæ offerentis et credentis, cui omnia possibilia sunt, et
par-vulus fide infusa mutatur et renovatur»),
- T?-act 6j, 4. uppl., s. 91 f.
8 Tract 68, s. 63.
4 A. a., s. 48 f. och 53.
" Det torde vara ett faktum, att Pusey’s betonande av läran om
»post-baptismal sin» kraftigt bidrog till att inom kyrkan väcka en botgöringens
ande. Se Liddon’s Life of Pusey, III, s. 371 f.
9—23104. Kyrkohist. Årsskrift 1923.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
