Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - III. Oxfordrörelsens kyrkobegrepp och fromhetsart - 5. Mystik och sakramentalism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 2 2
yngve brilioth: ny anglikansk renässans
i oss, och ’genom dopet’ säger Aposteln, verkade Han det».1
Orden om att ikläda sig Kristus, bli Hans lemmar, vara i Honom,
få för Pusey något av samma realitet, som de tvivelsutan från
början ägde på apostelns läppar. »Men sålunda få orden en
mycket fruktansvärd mening; ty om att hava påtagit oss Kristus,
att vara iklädda Honom, gör oss till Guds bain, så gör det
oss så därigenom, att vi äro gjorda till Kristi lemmar: . . .
Var och en av oss, som har blivit döpt, har därigenom blivit
införlivad i Kristus, och så gjord till en lem och en del i Guds
son, har del i Hans barnaskap, och är själv ett Guds barn, så
att hädanefter ser Fadern på Honom, ej som det han i sig själv
är, utan såsom varande i och en del av Hans älskade son, och
älskar honom med en del av den outsägliga kärlek, varmed han
älskar sin son».2 Och så är denna förening med Gud i Kristus
genom dopet framför allt Guds gåva. Och så är det en falsk
andlighet, som genom sitt förakt för det yttre berövar Guds
gåva dess objektivitet. Kritiken av »lagiska» ordningar sätter
själv en lag i den fria andegåvans ställe.
Det är värt att observeras, hur fjärran en dylik tankegång
står från varje förtjänstlära, hur sakramentalismen här ytterst
avser att hävda den gudomliga nådens objektivitet och frihet,
att ställa människan som den allena mottagande, med
undanskjutande av alla subjektiva betingelser, som blott alltför lätt
kunna inkräkta på det område, som i den intensiva religionens
värld tillhör den store Givaren ensam. Pusey’s dopuppfattning
är också tvivelsutan på det närmaste förbunden med den
pau-linska. Och det är till denna han lämpar de patristiska
utläggningarna. Väl har han ej heller här varseblivit den
forn-kyrkliga uppfattningens utveckling eller motsättningarna inom
densamma. Men han synes instinktivt ha avstått från att låta
sig föras till den augustinska dopuppfattningens hela kärvhet,
liksom han står främmande för den senare katolska utvecklingen
på denna punkt. Närmast kommer han väl den tidigare
lutherska dopläran, fast även här den karaktäristiska
motsättningen ej får förbises: snarast framstår hos Luther dopets
objektiva art ännu starkare, det är oryggligt som Guds löften,
förblir genom hela livet den oåterkalleliga underpanten på Hans
nådesvilja.
’ A. a , s. 96.
2 A. a., s. 112.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
