Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - III. Oxfordrörelsens kyrkobegrepp och fromhetsart - 5. Mystik och sakramentalism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mystik. och sakramentalem
1 25
och bidande. De äro till för att förmedla till oss erfarenheter
om det, som är på andra sidan det tunga förhänge, vilket skiljer
himmel och jord. »Stundom uppfånga vi en skymt av en
gestalt, som vi en gång skola se ansikte mot ansikte. Vi nalkas,
och trots mörkret bli våra händer eller vårt huvud eller vår
panna eller våra läppar liksom medvetna om beröringen med
något mer än jordiskt. Vi veta ej var vi äro, men vi ha badat
i vatten, och en röst säger oss, att det är blod. Eller vi ha
ett märke tecknat på vår panna, och det talade om Golgata.
Eller vi minnas, att en hand lagts på våra huvuden, och
förvisso hade den märken av spikar på sig och liknande Hans,
som med sin beröring gav syn åt de blinda och reste upp de
döda. Eller vi ha ätit och druckit, och det var förvisso ej en
dröm, utan det var En, som födde oss ur sin sårade sida och
förnyade vår natur genom den himmelska mat, Han gav».1
Kyrkobyggnadernas betydelse är att symbolisera den sanna,
andliga kyrkan, och »olycksaliga de, som medan de ha ögon att
beundra med, beundra dem blott för deras skönhets skull eller
för den skicklighet de visa; som betrakta dem som konstverk,
ej som nådens frukter».2 Men därför är det också blott som
en bekännelsehandling som det har sitt värde att smycka
helgedomen. Det är naturligt och passande för dem, som odla det
inre livet, att bidra till gudtjänstens utsmyckande, att »göra
helighetens skönhet synlig».3 Men »låt oss använda synliga
ting ej för att dölja, utan för att påminna oss om de osynliga
tingen».4 Och 1842 framställes kommunionen, själva den enkla
yttre handlingen att komma upp genom kyrkan, knäböja vid
flöt tidens ström rakt mot avgrunden, men sedan ändrade den riktning och
flöt parallellt med denna: »Christ, then, is ever at our doors. ... as we
listen for a clock to strike, and at length it surprises us; as a crumbling
arch hangs, we know not how, and it is not safe to pass under; so creeps
on this feeble world, and one day, before we know where we are, it will
end». A. a., VI: 17 (Waiting for Christ), s. 241.
1 A. a., V: i, s. 10 f.
2 A. a., VI: 19 (The Gospel Palaces), s. 279.
8 A. a., VI: 21 (Offerings for the Sanctuary), s. 304.
4 S. 312. Jfr a. a., VI:20. (The visible Temple), s. 294: ». . may He
in His mercy grant, that our outward show does not outstrip our inward
progress; that whatever gift, rare or beautiful, we introduce here, may be
but a figure of inward beauty, and unseen sanctity ornamenting our hearts!
Hearts are the true shrine wherein Christ must dwell».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
