Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - N. J. Söderberg, Uppsala Domkyrkas restaurering 1885—1893 - III. Restaureringen av kyrkans grund och yttre - 1. Grunden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
282 n. j. Söderberg: uppsai.a domkyrkas restaurering
fönster, vilkas nischer synas över orgeln och i tornen ni. m. —
ansågs det dock vara otvivelaktigt, att de två tornen icke
tillhört domkyrkans första gestalt.
I en promemoria av den 6 april 1886 (RH) uttalar Langlet sin
övertygelse om att det södra sidoskeppet med sin kapellrad
tidigare måste hava sträckt sig fram till den nuvarande västra
fasaden och att det södra tornets väsentligaste del, den övre
delen, och dess strävpelare tillkommit senare. Skälen härför
anför han icke och om det notra tornet säger han endast, att
han ännu icke med visshet kunnat utröna, om förhållandet här
varit enahanda. Av övriga i domkyrkans arkiv förvarade
handlingar har intet uttalande i denna fråga kunnat påträffas.
I vad fall som helst har det södra tornets sydmur saknat
underlag av tillräcklig fasthet. Den sättning, som till följd
härav uppkommit, tycktes efter Langlets mening hava ökats
efter 1702 års brand, då de till största delen av träbjälkar
bestående förankringarna avbrunno (Inv. 91).
Att hämma sättningen och råda bot för alla därav
uppkomna skador, framstod som en första uppgift vid
restaureringen. Och det var så mycket mera nödvändigt att förstärka
grunden, som det ingick i planen att uppföra tornmurarna till
icke oväsentligt ökad höjd och att däröver uppresa höga spiror.
Tyngden skulle komma att ökas ansenligt och det var
angeläget att undvika varje skymt av fara för sättning.
För att vinna klarhet, huru det förhöll sig med grunden,
uppgrävde man först marken invid en av det sydvästra hörnets
stödpelare och utförde jordborrning i den omgivande terrängen
(arb. ber.). Härvid utröntes, att grunden under denna stödpelare
var två meter djup och att den fasta grusbädd, som omger och
uppbär grundmurarna, här icke, som vid andra delar av kyrkan,
vilade omedelbart på berggrund utan på ett mellanliggande
lerlager. Överst var lerlagret, som förekom 2 à 2^2 m. under
markens yta, fast men djupare ned blev det lösare och i
bottenskiktet var det på sina ställen så löst, att det knappast gjorde
märkbart motstånd mot en ringa tryckning av handen. Leran
låg som i en gryta, vars botten på det djupaste stället låg
13 m. under markytan. Bottnen utgjordes av ett rullstenslager
(Inv. 91), som antogs vila på berggrunden. Lergropen sträckte
sig utefter södra sidan av kyrkan ett gott stycke fram mot
tvärskeppet och utbredde sig utåt kyrkplanen och in under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
