Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Anmälningar och granskningar - Bernhard Schmeidlers Adamsforskningar av Gottfr. Carlsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
carlsson, schmeidlers adamsforskningar 4 i 5
Den traditionella uppfattningen, att Halsten och Inge d. ä.
voro samregenter, vilar ytterst på Hervararkrönikans tvivelaktiga
auktoritet.1 Den har sedan givit upphov till den hittills obestridda
och i populära översikter som ett konstaterat faktum framförda
hypotesen, att Halsten är den i Gregorius VII:s brev omtalade
konung A., vilken hypotes i sin tur som konsekvens medfört åsikten,
att Halsten, som enligt Adams pålitliga vittnesbörd var sveakonung
efter de båda Erikarnas död men snart avsattes, blev konung för
andra gången vid eller något före 1080-talets början. Mot dessa
av varandra beroende, osäkra och hypotetiska antaganden har här
uppställts en ny hypotes, nämligen den, att Håkan Röde är den i
påvebrevet åsyftade konungen och alltså, efter att till en början
ensam ha härskat över svearna, någon tid var Inge den äldres
medregent. Det förefaller mig, som om detta antagande, låt vara att
även det är osäkert, stode på en något bärkraftigare grund än de
hittills gängse. Så mycket är i alla händelser uppenbart, att
Gregorius VII:s brev av år io8i(?) gömmer ett problem, vars existens
varit bortskymd av en sedan länge allmänt vedertagen uppfattning
om brevets rätta adressater.
Efter denna lilla exkurs om Håkan Röde, som delvis lett oss
bort från Schmeidlers Adamsforskningar, återstår det blott att ånyo
betyga det stora värdet av den tyske vetenskapsmannens insatser
på ett område, som även och icke minst för studier i nordisk
historia under det ifrågakommande skedet är av central betydelse. Den
edition av Adams verk, som han med så stor omsikt har
åvägabragt, utgör den trygga grundval, på vilken specialforskarna kunna
basera sina undersökningar i av Adam berörda ämnen, stödd som
den är på en skarpsinnig och förvisso i det stora hela riktig
rekonstruktion av verkets tillkomst. Om i det föregående
invändningar ha gjorts mot de absoluta dateringar för krönikans
successiva utarbetande, som Schmeidler sökt uppställa, kan detta måhända
synas förmätet med hänsyn till den intima kännedom om krönikan,
som Schmeidler under ett mångårigt, djupt inträngande studium
har förvärvat och i vilken han utan tvivel överträffar alla nu
levande, men då de av honom givna dateringarna väsentligen just
grunda sig på data och fakta ur Nordens historia, kan det ju icke
hjälpas, att hans resultat speciellt i denna del väcka särskilt stort
intresse hos nordiska forskare och tilläventyrs av dem även
underkastas kritik.
1 Det kan måhända i detta sammanhang förtjäna anmärkas, att Inges
och Halstens samregentskap var alldeles främmande för den svenska
historieskrivningen ända till dess att Olaus Verelius år 1672 utgav Hervararsagan.
Detsamma gäller om de båda Halstenssönernas samregentskap, som också
torde vara mycket tvivelaktigt — icke heller detta synes ha någon annan
hemul än Hervararkrönikan. Jfr G. Löw, Sveriges forntid i svensk
historieskrivning, I (1908), s. 136.
27 — 23104. Kyrkohist. Årsskrift 1923.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
