Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - N. J. Söderberg, Uppsala domkyrkas restaurering 1885—1893 - V. Restaureringen av kyrkans inre - 1. Murverk, läktare och golv m. m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6
i2 n. j. Söderberg: uppsala domkyrkas restaurering
Sammanhanget framstod emellertid icke från början som
det härovan anförts. Vi ha i någon mån gått händelserna i
förväg och återvända nu till berättelsen om de arbeten, under
vilkas gång de antydda iakttagelserna gjordes och omsider för
anledde ändring av det tillvägagångssätt, som först tillämpades.
De mindre pelare, som skulle ommuras, voro i plan
rektangulära med inskurna hörn. De södra hade pilastrar på mitten av var
sida; de norra hade pilastrar på kortsidorna, men på långsidorna
mot mitt- och sidoskeppen voro de av tre kolonner
sammansatta knippena bibehållna. På södra sidan hade pelarna en
bredd av 2,23 m., på norra sidan hade de en bredd av 2,97 m.
Bågarna emellan dem voro murade efter deras form utom den
östligaste på norra sidan. Här var den förstärkande
tillmur-ningen på den mindre pelarens östra sida avslutad vid
kapi-tälets höjd och den däröver i spetsbågig form utdragna gamla
pelarknekten bibehållen på bågens undersida (pl. 25, fig. 1).
Ommurandet tog lång tid. Början skedde på hösten 1886,
då man med största försiktighet grep sig an med de mindre
pelarna på södra sidan. Ställningar av starka bjälkar uppsattes
under bågarna till stöd vid de pelare, som man skulle arbeta på.
Det yttre omhöljet bilades bort så att en kärna återstod,
varvid det befanns, att murverket var homogent, såsom på en och
samma gång utfört. Socklar av kalksten sattes och den
kvarlämnade kärnan kringmurades med tegel, vars bärkraft man
ligt att tro, att Uppsala domkyrka skulle fallit ned vid ett oväder och alt de
förefaller märkligt, att valv och pelare nedramla vid ett oväder. Under
antagande, att västfasaden redan då var uppförd, är sannolikaste förklaringen
efter hans mening den, att det södra tornets övre del under ovädret nedrasat
över södra sidan av långhuset.
Att Wrangels förklaring under nämnda antagande möjligen kan vara
den rätta, skall här icke bestridas, och i ovanstående framställning har rum
lämnats för olika meningar om detaljerna av olyckans förlopp. Men det är
intet tvivel om att åtskilliga av långhusets norra pelare under
ombyggnadsarbetets gång efter det förstärkande murverkets borttagande visade hotande
tecken till bristande bärkraft och de skulle troligen ha störtat ned, om icke
förebyggande åtgärder snabbt vidtagits genom uppsättande av starka
bärbockar. Oron för en eventuell katastrof var under någon vecka ganska stor.
Inför denna situation, varom mera kommer att meddelas i det efterföljande,
var det icke något märkligt antagande, att år 1402 kunnat finnas pelare med
knapp bärkraft mitt emot på södra sidan, och det synes icke vara omöjligt
att tro, att en eller annan av dem genom stark pressning vid en osedvanligt
kraftig stöt av en orkan fått knäcken och dragit sidokamraterna med sig
i fallet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
