Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Elis Malmeström, Linnés religionsfilosofiska betraktelser i företal och inledningsord till Systema Naturæ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LINNÉS RELIGIONSFILOSOFISKA BETRAKTELSER
2 C)
gärna hämtade tankar och idéer från bibelns tankevärld,
Aristoteles, stoicismen, den romerska eklekticismen, Cartesius,
wolffia-nismen och framför allt de platoniserande deisterna med engelskt
ursprung, allt enligt receptet: »Man tager, som man hava kan».
Nej, när Linné gör Senecas ord till sina, hämtar han motivet
härtill ur sin egen visshet om att just han har en enastående
uppgift att fylla som tolkare av hittills icke uppenbarade
hemligheter i Skaparens värld. Att med utdrag ur Linnés skrifter
förebringa bevis för denna hans uppfattning skulle här föra
för långt.
Den visshet, som Linné åberopar sig på, grundas alltså ej
i första hand på teoretiska överväganden. Den är en personlig
trossak, såsom det med full klarhet framgår bl. a. av det
märkliga företalet [Præfatio] till Fauna Svecica, ej sammanplockat
från olika håll utan, som det synes, skrivet helt av Linné själv.
Otvetydiga vittnesbörd om detsamma förekomma ju också i
hans olika självbiografier. Men är denna visshet i första hand
en personlig trossak och således till sitt ursprung omöjlig att
helt komma åt, så är den dock ej fri från teoretiska
stödje-tankar, och en del av dem — de ursprungligaste och djupaste äro
med säkerhet hämtade från Genesis, Psaltaren, Job, Nya
testamentet och den evangeliska naturmystiken hos Johann Arndt —
ha hämtats från Seneca, som alltså varit en hjälp för Linnés
tänkande och givit uttryck ät hans egna funderingar.
Mer torde på denna punkt av undersökningen ej vara
nödvändigt att säga om Linnés beroende av Seneca. Endast ett
är då att tillägga med anledning av hans InTROITUS till Systema
naturæ. I det sista stycket talar Linné om sig själv som en av
många svårigheter, av försmädliga och skadelystna fiender svårt
ansatt man. Men med lugn har han gått vägen fram och
fördragit vad han ej kunnat förändra. För var och en, som något
är förtrogen med Linnés personliga uttalanden i brev, kan
detta ej förvåna. Linné var efter år 1748 ytterligt känslig för
kritik1 och hans ord, att han med lugn fördragit sina
motståndares attacker — som f. ö. voro tämligen oskyldiga och
obetydliga — är en sanning med modifikation. Den uttrycker
snarare idealet än verkligheten, varom redan de här åsyftade,
av känslan upprörda orden bära vittne.
1 Se mitt arbete Linné som kulturpersonlighet, Uppsala 1925, s. 82— 86.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
