Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Elis Malmeström, Linnés religionsfilosofiska betraktelser i företal och inledningsord till Systema Naturæ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 O
ELIS MALMESTRÖM
Fråga är om någon annan version än den här återgivna
funnits. I sitt Äreminne öfver Arkiatern Carl von Linné,
prisskrift i Svenska Akademin 1821, har Carl Agardh meddelat en
del av en svensk text, som åtminstone ej är en noggrann
översättning av latinet. Den’ börjar så: »Jag såg skuggan af det
Högsta Väsendet skrida förbi mig, och jag intogs af vördnad
och beundran. Jag letade efter Dess spår i sanden — Hvilken
kraft! hvilken vishet! — — Jag såg solen och stjärnorna utan
tal hänga fria i rymden hållna i handen af varelsernas Varelse,
det stora Mästerstyckets konstnär o. s. v.» Men då intet visst
här finnes att hålla sig till, får man väl förmoda, att Agardh,
kanske ur minnet, presterat en fri översättning.
Som nämnts, möter man i dessa inledande ord ingen ny
tanke. Den första meningen förefaller ju helt vara Linnés,
alltså en personlig upptakt till det andra. Men man får ej här
förbise, att en situation, liknande den Linné framställer, möter
oss i Andra Mosebok 33: 18—23. Moses begär att få se Guds
härlighet. Han får till svar, att Gud vill låta allt sitt goda
draga förbi Moses, där han står i en bergsklyfta. Men Guds
ansikte kan han ej få se. Ingen människa kan se Gud och leva.
Först när Gud dragit förbi, skall Moses få se honom — på
ryggen. Tyngdpunkten i Guds svar är således just detta, att
vad som syns av honom ej är hans fulla härlighet, hans ansikte,
utan ett mattare slag av hans uppenbarelse. Gud vänder för
människans svaghets skull ryggen till. Från sin plats ser
Moses Guds härlighet draga förbi. Men i just samma
belägenhet vet sig Linné ha varit. Han återkommer 1772 i
Deli-ciæ Naturæ till samma betraktelse: Naturkunnigheten »låter
oss se vår oändlige Skapare på ryggen» (s. 6). Det stämmer
fullkomligt med hans gudsuppfattning, att man ej kan se in i
Guds fulla uppenbarelse, i hans ansikte. Uttryck för detta ha
vi sett och få vi vidare se. Däremot såg han Gud a tergo,
från ryggen, där han gick fram, och han hisnade. »Hisna» är
just Linnés uttryck för vördnad, numinös beundran. Men Linné
stannar ej därvid: han är forskaren, han följer Guds fotsteg på
naturens fält och finner oändlig vishet och makt, outransaklig
fullkomlighet. Det kunde ha blivit banalt att fullfölja bilden, men
så som Linné gör det, blir detta ej fallet. Ty i utropen: Quæ
Vis! Quanta Sapientia! och framförallt Quam inextricabilis Per-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
