Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Elis Malmeström, Linnés religionsfilosofiska betraktelser i företal och inledningsord till Systema Naturæ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 O
ELIS MALMESTRÖM
Yttre skäl peka dessutom i samma riktning, ty Linné har
i stycket om Gud brukat ett annat ställe i Exodus. Det är
när han talar om att ingen mänsklig gissning kan hitta Guds
gestalt. Här hänvisar han åter till Exodus, kap. 20: 4, det
kända förbudet att av Gud göra något beläte eller bild. Då
underförstås därmed människans oförmåga att i sinnlig gestalt
avbilda »den oändlige, allvetande och allsmäktige Guden».
Allt sammanlagt giver oss en viss, ganska stark rätt att
tro, att den religiösa föreställningen om naturen som Guds
av-glans, skugga eller klädnad ej är Linnés egen, utan bottnar i
detta gamla, underbart gripande ställe, där Moses ser Guds
härlighet liksom med frånsidan utåt skrida förbi. Vad som är
Linnés egen insats i bildens bruk är, att naturen och dess liv
utan vidare betraktas som denna härlighet. Så är det givetvis
ej tänkt i Exodus, men så föll det sig naturligt för Linné att
tänka.
Vad Linné sedan säger om djur, växter, jord och
planetsystem är väl icke direkt lån. Det är kända linnéanska tankar
bl. a. från Systema nat. 1735. Växternas uppehälle av jord
och djurens av växterna är återklang av det, som Oscar Levertin
med en väl funnen term kallar Linnés »hamletmonolog».
Levertin tänker på Linnés långa »eftertänkande» på Frändefors
kyrkogård i södra Dal, dit han kom under färd hem från
Västergötland. Han kunde ha tillagt, att samnia tankar upprepas t. ex.
i avhandlingarna Curiositas naturalis, 1748, och Oeconomia
naturæ, 1749. Med en erinran härom kunna vi alltså gå vidare.1
Att Gud kallas primus Movens, rörelsernas upphov, och
Causa causarum, orsakernas orsak, kan ju sägas vara tämligen
självfallet, då skapelsetanken står så pass i centrum för Linnés
tänkande, som den gör, och hela det kosmologiska beviset
hämtar all sin kraft ur postulerandet av en första orsak — så mycket
nu ett »bevis» kan hämta kraft ur postulat. Mindre självfallet
verkar i sammanhanget termen från Aristoteles, Ens Entium,
varelsernas väsen, eg. den som är i dem som leva. Om man
gör översättningen så, når man det som är det typiska hos
Aristoteles. Då fattas det gudomliga som den döda materiens
motsats, nämligen den rena formen. Då blir också Ens Entium
1 Satserna om jorden, solen, planeterna och hela det cælesta systemet
ha dock en viss likhet med Quæst. nat. VI: xvi. Något direkt beroende torde
dock ej behöva antagas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
