Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Maria Cronquist, Teologfrekvensen i Sverige efter 1830 - III. Teologfrekvensen - 1. 1830—40
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEOLOGFREKVENSEN I SVERIGE EFTER I 830
I 5 I
ning, kunskaper och lärdom — jag talar ej om den för alla
gemensamma, om än hos prästen större förelysande fordran av
sedlighet».1 Men än mer belysande är kyrkans ställning till
skolan, där kyrkans ämbeten ansågos som goda reträttplatser
med vila och studielugn för skolans lärare, vilka vetenskaper
de än idkade, när de efter 7 à 8 års ansträngande pedagogisk
tjänst önskade att bliva »utur oket släppte». Och knappast några
röster hade ännu höjts mot det systemet.
Vad följer härav för prästens vidkommande? Han är
liksom läroverksläraren, domaren och officeren en ämbetsman som
andra ämbetsmän, han är representanten för en institution, icke
exponent för en personlig uppfattning.2 Detta senare, det
individuella draget, är av senare datum, ett barn av väckelsen
och liberalismen. Och denna institutionella uppfattning kräver
av prästen närmast vad den kräver av varje annan statens
ämbetsman: oförvitlighet och ämbetsmannaansvar, d. v. s.
författningsenlighet, som här — för både präst och lekman —
betyder renlärighet. Att brödsynpunkten under sådana
förhållanden var fullt legitim och icke stötte den allmänna
uppfattningen, är helt naturligt. Icke alla hade sä goda inre
förutsättningar för ett prästämbete som E. G. Geijer, när han omkring
år 1811 sysslade med teologiska studier för att snart få sätta
bo och »med Guds hjälp ... ej som prest gå länge
oförsörjd».3 Prästen betraktas alltså såsom övriga statens
tjänstemän och samma synpunkter anläggas på hans som på deras
tillsättning. För övrigt må här hållas i minne, att kyrkan under
denna period är fullkomligt allenarådande på det religiösa
området. I § 16 av 1809 års regeringsform var principen om
allmän religionsfrihet visserligen uttalad: »Konungen skall ingens
samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda var och en vid
en fri utövning av sin religion etc.». Men denna tolkades
alldeles icke såsom någon individens rätt att tillhöra vad religion
som helst efter eget val, utan betydde blott frihet för redan
1 Handlingar, sid. 122.
2 Jfr Nils von Rosensteins uppfattning av prästämbetet i »Om prästers
danande», refererad i Wijkmark, a. a., sid. 242: »Prästen är i första hand
ämbetsmannen, vars gärning skall inriktas på Salus publica».
8 Brev t. föräldrarna d. 19 nov. 1811, Saml. skrifter. VIII, sid. 557. Sthlm
1875. Observera att också under de två följande årtiondena teologsiffrorna
på det stora hela taget följa samma fluktuationer som studentsiffrorna, d. v. s.
antalet ämnessvenner inom alla fakulteterna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
