Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Maria Cronquist, Teologfrekvensen i Sverige efter 1830 - III. Teologfrekvensen - 2. 1840—60
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
T 40
MARIA CRONQUIST
Detta var emellertid en långvarig procedur, som var fullständigt
genomförd först1 i slutet av 1800-talet.
Jag har refererat Ignells reformförslag mestadels därför, att
det klarare än andra visar strömkantringen i uppfattningen om
kyrkans uppgift och kravet på prästen, den religiöst-individuella
synpunkten i st. f. den kulturellt-institutionella. Kyrkans uppgift
är den religiösa och sedliga och ingenting annat, och prästen
skall vara själasörjare. Denna åsikt börjar så småningom tränga
sig fram.
Kravet på religionsfrihet, som särskilt efter förvisningen av
baptistpredikanten F. O. Nilsson 1851 fick stärkt aktualitet,
pekar i samma riktning. Kyrkan är icke längre utan vidare
allenarådande. I slutet av perioden, 1858—60, ha vi ock som
bekant religionsfrihetens första genombrott. 1858 föll
konven-tikelplakatet och 1860 fortsattes utvecklingen i samma riktning,
i det att rätt medgavs till utträde ur svenska kyrkan, såvida
man övergick till annat av staten erkänt kyrkosamfund. Vi ha
emellertid också att notera en lagstiftningsåtgärd i rakt
motsatt riktning, den s. k. sakramentslagen av år 1855, som
stadgade böter för den lekman, som utdelade nattvarden eller mottog
detta sakrament av en icke prästvigd. Det gick alltså ej utan
strid, och kraven på växande religiös frihet för individen, ens
inom kyrkans råmärken, voro långt ifrån överallt erkända.
Redan ovannämnda erkännande åt religionsfriheten emotsågs
med farhågor på en del håll.2
Av det ovan anförda följer med nödvändighet en allvarlig
inskräfikning i rekryteringsbasis. Väckelsen har minskat det
självklara i prästens ämbetsmannakaraktär och ställt större krav
på hans personliga religiositet. Icke vilken oförvitlig person
1 Att tillståndet var högeligen otillfredsställande bekräftar Torén, Theol.
Tidskrift 1861, sid. 41, (tjänsteåren betyda fortfarande vid tillsättning mycket
för mycket) och Cornelius i samma tidskrift ännu så sent som 1878.
2 Jfr C. A. Torén, Theologisk Tidskrift, 1861, häft. 1, ang.
konventikel-plakatets upphävande: »Om man således ej annat kan än vidgå, att det är i
en jämförelsevis gynnsam tid, som Herren funnit för godt, att om ock med
sakta hand, något lossa på de utvärtes band, hvilka i sin mån sammanhölio
den konfessionella enheten i vårt land, så är det dock knappt möjligt, därest
man ömmar för de medåterlösta individerna, att frigöra sig från en viss
fruktan för det som komma skall. Aldrig någonsin framstod klarare befogenheten
af det för alla högre förhållanden på jorden så tillämpliga ordet: ’Fröjden
Eder, men fröjden Eder med bäfvan’.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
