Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Maria Cronquist, Teologfrekvensen i Sverige efter 1830 - III. Teologfrekvensen - 4. 1890—1925
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
T 40
maria cronquist
gionen? I stort sett kan man säga, att socialdemokratin tagit i
arv 8o-talets åsikter om religion och kyrka. Redan genom det
vid bildandet av partiet antagna Gothaprogrammet har den
uttalat sig i religiöst indifferent riktning genom satsen: »religionen
är en privatsak». Dess religiösa upplysningsverksamhet är i en
del fall rent anti-religiös och i nästan alla fall rent
kyrkofientlig. Enstaka kyrkomän ha massans aktning och förtroende på
grund av sina personliga egenskaper. Men som representant
för den kyrkliga institutionen torde prästen vara illa sedd, om
ock i de flesta fall tolererad. Nyanser finnas naturligtvis ända
till önskan att bibehålla statskyrkan.1
Hur ser den på teologien och kyrkans lära? För en stor
fraktion är teologien lika med »kyrkans lära», d. v. s. den
dogmatik, som rådde oinskränkt på 70-talet, och
bokstavsinspirationen. Så torde saken ställa sig även- för ett rätt stort antal
människor ur de bildade klasserna. Ty vad är det man
bekämpar? Skapelseberättelsens historicitet, Jesu övernaturliga
födelse och kroppsliga uppståndelse bl. a. Och man anser
kristendomen föråldrad, emedan man inte kan tro på arvsynden,
eviga straff, treenigheten etc.
För nästa fraktion ställer sig saken så: den moderna
teologien hyllas av teologerna, men förtiges i stort sett inom
kyrkan.
Äter en annan fraktion menar, att teologerna varken vilja
eller kunna ge klart besked. Den förnekar, att teologien har
någon betydelse alls, annat än att den skymmer religionen, och
menar, att det alltid har varit så. Denna fraktion är såsom flera
av de andra icke religionsfientlig, men kyrko- eller
teologfientlig, oftast båda delarna. Den förefaller vara stadd i tillväxt
och är starkt representerad i modern skönlitteratur.2
1 Jfr Carl Larsson i By som, synnerligen skarp i sin kritik mot kyrkan,
ändå står på denna ståndpunkt. Nutidsläget, Del I, sid. 36.
Riksdagsmotionerna om t. ex. skilsmässa mellan stat och kyrka efter socialdemokratiens
framryckning äro ej så talrika, som diskussionen i tidningspressen ge intryck
av: 5 mellan 1909 och 1925.
2 Jfr Ludvig Nordström i en enquéte i »Clarté» 1924, häfte 2. »Jag
anser, att kristendomen icke endast är levande i vår tid, utan är det enda i
vår tid, som är levande». I samma enquéte Algot Ruhe, G. Ossiannilsson,
E. Norlind, m. fl. Jändel och Oljelund äro rätt typiska representanter. Och
man kanske icke tar alltför mycket fel i att denna typ känner sig dragen
till en kristendom i släkt med Tolstoys, Petanders eller kväkarnas. Jfr även
N. Söderblom, De nye bekännarne och kyrkan. Vår Lösen 1922, sid. 87 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
