Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Anmälningar och granskningar - Hilding Pleijel, Herrnhutismen i Sydsverige av teol. kand. Anita Nathorst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nathorst, hernnhutismen i sydsverige 325
enkla hantverkare och vars religiösa modersmål var ett främmande
språk, att det ju hörde till herrnhutismens principer att vilja vara
inomkyrklig och överkyrklig, och att det fördenskull aldrig för en
till rörelsen hörande präst kunde uppstå någon samvetsoro rörande
ämbete, kyrka eller sakrament. Av samma skäl var det en
självklar sak för de väckta att acceptera församlingsherden som
ledare.
Man kan emellertid inte säga, att den herrnhutiska väckelsen
är oupplösligt och oskiljaktigt bunden vid de skånska prästgårdarna.
I Allerum, den tidigare herrnhutismens fasta centrum, är hovjunkaren
Diedric Christian von Conow den nya fromhetens förste kände
proselyt och blir sedan en av dess ledande krafter i
Hälsingborgstrakten. Pleijel framhåller särskilt hans stora betydelse för
organisationen av diasporaförsamlingarna. Von Conow hade förut stått
under gammalpietistiskt inflytande, han hade t. o. m. gjort en
studieresa till Halle och inrättade i Allerum en skola efter mönster
från de franckeska stiftelserna. I Båstad är det en skeppsredare,
Magnus Schönberg, som är medelpunkt i den herrnhutiska kretsen.
Som religiöst »lekmanna»centrum förtjänar även att nämnas Möllarp,
som ägdes av tre systrar Berg. Den älsta, Margareta Maria, hade
sammanträffat med Zinzendorf under dennes Skånevistelse, och
samtliga hade de på 1740-talet hört »till den pietistiska adelsjunta, som
samlades på Gedsholm kring Peter Murbeck».
Av särskilt intresse är vad förf. kallar »episoden i Karlskrona»,
där en smedshustru, Kristina Eklund, är den ledande personligheten.
Förd in i en religiös kris genom en väns död, går hon genom ett
stadium av lagisk pietism för att slutligen finna frid och visshet
efter herrnhutiskt mönster. Hon blir sedan centrum i en krets av
väckta, vars fromhet förf. karakteriserar på följande sätt: »Man
kände ingen motsättning till kyrka och prästerskap och ville minst
av allt räknas för ’herrnhutare’. Dessa enkla män och kvinnor
hade gipits av det personliga kravet i kristendomen och ville nu
förverkliga detta i sitt liv.» — Vi tyckas således här närmast ha
att göra med en spontan väckelse, som fann sitt eget kynne i
Brödra-församlingens sångböcker och uppbyggelselitteratur.
Rekryteringsbasen för herrnhutismen utgöres i stort sett av alla
samhällsklasser, säger förf. Detta är riktigt och sedan gammalt
känt. Kanske gör man sig dock icke skyldig till konstruktion, om
man vågar hålla på att även för Sydsverige gäller vad som var
förhållandet i andra delar av landet, nämligen att det dock mest
var »tredje ståndet», som attraherades av vad Lamm kallar
»herrnhutismens religiösa idyll».
Att den nya fromhetens genombrott ej ledde till folkväckelse
i egentlig mening är sant. Men den stora evangeliska folkväckelsen
under 1800-talet har fått många impulser från Brödraförsamlingens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
