Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Edv. Leufvén, Katekesen av år 1810 - 4. Författarskapet till den nya katekesen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5 2
EDV. LEUFVÉN
korrespondens i ärendet utgå från, att Lindblom är katekesens
författare. Visserligen skymta i ett brev till Tengström av den
24 dec. 1806 ett par kända teologer fram: »Skilnaden mellan
IX och X budordet var den första stötesten jag råkade på, och
knapt hafva Ödman och Fant, som jag associerat mig, kunnat
hjelpa mig deröfver». Ordalagen hava en liten bismak av
ringaktning och antyda snarast, att nämnda män varit tillfälliga,
konsultativa rådgivare.
Frågan om den Lindblomska katekesens tillblivelse kan dock
icke avfärdas med samma lätthet som Lindblom och samtiden
löste den.
Från de tidshistoriska förutsättningarna får man ihågkomma
tidens starka böjelse för servilism. Underdånighet för de
maktägande var ett genomgående drag i tidens samhälleliga struktur.
Lindblom själv är ett typiskt exempel på denna svaghet i tiden.
Trots alla politiska kastbyar, som karaktärisera de båda
decennierna omkring sekelskiftet, kan Lindblom med orubbat lugn
ge uttryck åt sin obeskrivliga kärlek och undersåtliga vördnad
för de maktägande, synbarligen oberörd om överheten hette
Gustav III, Reuterholm, Gustav IV Adolf eller Karl XIII. I
sin dagbok vittnar han om den synnerliga ynnest han rönt av
Gustav IV Adolf, men kan några år senare med isande kyla
registrera, att han med ständerna uppsagt »f. d. konungen» tro
och lydnad och ifrån detta faktum övergå till en vidlyftig
beskrivning över de nådebevisningar, varmed den nya kungen,
Carl XIII, överhöljde honom. Allt detta skulle närmast peka
på en påfallande simpelhet i karaktären, om nämligen orden
haft samma sanningsvalör som för en senare tid. Knappast
har så varit förhållandet. Retoriken hörde till tidens formella
utrustning, som fick gälla vad den kunde, men som knappast
av samtiden själv pressades på sitt sanningsvärde. Sådant var
vanligt, och det var naturligt att prästeståndet och överhuvud
Lindbloms underordnade iakttogo gentemot honom samma
servilism, vari han själv var mästare. Det är från denna synpunkt
man bör se samtidens sätt att bedöma katekesen och dess
författare. Härtill kommer att Lindblom själv velat tillskriva sig
äran av det nya verket, åtminstone så länge detsamma blev
föremål för berömmelse. När däremot Tengström gör nog så
starka erinringar mot detsamma i fråga om dess nära beroende
av Luthers katekes, dess uppställning etc., skyndar Lindblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
