Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Meddelanden och aktstycken - Parallelltexter till 1870 års katekes (Svebilii katekes, Åströmska katekesförslaget, Lindbloms katekes jämte anmärkningar) av Edv. Leufvén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EDV. LEUFVÉN, PARALLELLTEXTER
2Q I
Lindblom.
både kända och okända faror,
wäl-signar wårt arbete och styrer allt
efter sin wishet.
161. Frikallar Guds Försyn
menniskan från arbete och
omtanka?
Nej; Gud förlänar icke sina
gåfwor i någon annan ordning,
än den Hans wishet föreskrifwit.
162. Hwilka äro de, som kunna
trösta sig af Guds Försyn?
De som hafwa det allwarliga
uppsåt, att genom Guds nåd
redligen uppfylla sina pligter, samt
ådagalägga Christlig wishet, flit
och förnöjsamhet.
163. Hwilka äro då de, som icke
kunna trösta sig af Guds Försyn?
Öfwerdådiga och onda
menniskor, som antingen kasta sig
sjelfwa i faror eller förspilla sitt
goda genom oförstånd, slöseri och
lättja.
164. Har Gud i sin Försyn
förelagt menniskan något
ound-wikligt öde?
Nej; de timliga olyckor, hwilka
menniskan sig sjelf ådrager, i
det hon kastar sig i faror,
åsidosätter de medel Gud förlänat
eller ock föraktar goda råd, äro
henne icke af Gud förelagda.
165. Huru bore wi anse de
olyckor, som af oss icke kunna
förekommas?
Då Gud tillåter sådana öfwergå
oss, bore wi anse dem såsom
medel i Guds hand för wårt högre
wäl och söka wår tröst deruti,
att Guds godhet ocli wishet
leder dem till wårt sanna bästa.
Anmärkningar.
Upplysningens etiska ideal får
här sitt uttryck så att den fromme
kristne är den gode medborgaren
och den gode medborgaren är den
fromme kristne. Det är vad man
kunde kalla upplysningstidens
småborgerlighet, som här får
religiös dignitet.
Variant:
Har Gud, såsom ett oundvikligt
öde beslutat och förelagt
menni-skian alt, hwad henne öfvergår?
Nei Gud har gifvit menniskian
förstånd och medel att afböja det
onda, samt fordrar ansvar för deras
försummande; men hvad
menniskian genom försigtighet icke kan
förekomma, är icke ett öde, utan
en följd af tingens naturliga
ordning.
Denna av Åström föreslagna, med
upplysningen följande men i det
dåtida fromhetslivet mycket dj upt
ingripande tanke om den
lagbundna naturkausaliteten ansågs
tydligen ej lämplig vid
slutredaktionen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
