- Project Runeberg -  Kyrkohistorisk Årsskrift / Tjugusjätte årgången, 1926 /
357

(1900)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Meddelanden och aktstycken - Ett okänt Rosenius-brev, av Gunnar Westin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ETT OKÄNT ROSENIUS-BREV

3 57

Så kommer ovanstående brev, skrivet mitt i denna tid av nöd,
tvivel, »grufliga anfäktningar» och »djup helvetespina». Visserligen
talar här Rosenius om, att han känner sig ensam, men man spanar i
brevet förgäves efter tecken till den själsliga ångest, som R. själv
nära ett tiotal år senare ger en så realistisk skildring av. Den 14 juli
1839 led tydligen Rosenius icke någon helvetespina. Icke heller kände
han sig som en avfälling eller som om för honom allt var förlorat.
Tvärtom, hans brev är ett ganska frimodigt vittnesbörd av en »broder
i Christo» till en likasinnad.

Måste icke den av Rosenius skildrade våldsamma krisen då
förläggas till tiden efter u/i —- alltså infalla från mitten av juli till mitten
av augusti? Detta synes uteslutet på grund därav, att R.s skildring
förutsätter en längre tid än en månad, antaget att hans tidsuppgifter
äro riktiga. Möjligt är, att brevets tillkomst just skedde, när den
gamle prostens råd för en kort tid syntes ge R. en smula sinnesjämvikt.
Sannolikare är dock, att Rosenius’ egen skildring måste upptas med
kritik och ses ut ifrån psykologiska synpunkter. Det synes sannolikt,
att Rosenius i sin undervisande framställning i Pietisten år 1848 givit
en tidlig extensitet och en psykisk intensitet åt sina själsstrider på
Länna under juni—augusti 1839, som icke motsvarades av verkliga
förhållandet. Tidsavståndet, så kort det än var, mellanliggande
erfarenheter, undervisande syften etc. lämna härtill i någon mån
förklaringen. F. ö. ha de som göra nva religiösa upplevelser en böjelse
att skildra sina tidigare själstillstånd mörka, vilket på mångfaldigt
sätt är omvittnat. De religiösa rörelsernas historia erbjuder här
talrika exempel. Vad Hilma Borelius skriver i en studie över Fredrika
Bremers inre kris1, synes också här kunna anföras: »Vår erfarenhet
undergår gärna i minnet en instinktiv, icke begreppsmässig utvidgning.
Den starkast känslobetonade erfarenheten under en viss lifsperiod
kommer i minnet att behärska, hela perioden, och är det en stämning,
icke knuten vid en bestämd yttre tilldragelse, breder den i minnet ut
sig till det hela.»

Vad Rosenius angår, tyckes han f. ö. ha i sin andliga habitus burit
på en skrupulositet och ett lynne, som gjorde att han lätt kom i
»djupaste nöd» och »stort mörker» för ganska obetydliga saker.

Här är icke platsen att vidare orda i denna sak. Det bör ske i ett
vidare sammanhang. Här må endast helt kort tilläggas följande:

Hj. Holmquist har påpekat, att året 1838—39 i Uppsala måste
ha betytt mycket för att framkalla Rosenius’ kris.2

Av Rosenius’ brev att döma® synes hans andliga frimodighet icke

1 Ord och bild, 1913, sid. 185.

2 C. O. Rosenius’ universitetsår (i Studier tillägnade Magnus
Pfannenstill, sid. 62 ff.). Lund 1923.

3 O. a. Rosenius-biografi, ss. 21—26. Jfr det ovan publicerade brevet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 17:44:19 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/kyrkohist/1926/0367.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free