Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Martti Ruuth, Fredrik Gabriel Hedberg och Carl Olof Rosenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I O 2
MARTTI RUUTH
de efter de finska gästernas återfärd åter upptaga den avbrutna
korrespondensen. Stämningen i Hedbergs första brev, vars
innebörd han i sitt diarium antytt med orden: »Christus är vår
frid o. s. v. Ef. 2: 14», återspeglas tydligt av Rosenii därpå den
7 september avlåtna svar.
»Det gladde oss mycket», skriver Rosenius i detta sitt
brev, »höra, huru du befann dig av och efter din
Stockholmsresa. Ja, käre Broder, jag tror det även, som du säger, dels
att vi omsider förstodo varandra, i det rätta ljuset sågo
varandras mening, dels ock att det skall genom Guds nåd vara
till ömsesidig nytta att hava på detta närmare sätt meddelat
och växlat åsikter. Du inskärpte vad vi väl förut hade, lärde
och trodde, men vad som aldrig nog kan betänkas, drivas och
iakttagas, nämligen att allt liv, all salighet, all kraft, korteligen,
all både rättfärdighet och helgelse är i och av Kristo allena,
med trone stundeligen skådad och anammad som sker i och
genom evangelio. Vi åter skärpte hos eder vad I väl förut
haden, lärden och trodden, men vad man ock på vissa tider
och i följd av vissa förhållanden och tillfälliga ögnamål kan
förgäta, nämligen att »all skrift av Gudi utgiven är nyttig, ja
nödig, till undervisning, till bestraffning, till bättring, till tuktan
i rättfärdighet, att en Guds människa skall varda fullbordad, till
goda gerningar skickelig, — — att Gud som nihil facit sine
ratione sufficiente’, bäst vet vartill han ansett nödigt att till de
’trogna i Kristo Jesu’, de helga och älskeliga, ställa så många
både ljuva och skarpa förmaningar, som epistlarna och
Uppenbarelseboken (ja ock evangelierna) innehålla. Ja, Broder, detta
förstå vi och se vi ömsesidigt–-.» Och till slut utbrister
Rosenius i förvissningen om det ömsesidiga samförståndet: »Och
jag måste just le, när jag åter betänker vad vi erindrade oss
(Du och jag och Roslin och Ahnfelt) vid vårt lilla avskedsglas
på natten kl. 1, nämligen att om ni (du och R—n) hade tagit
vår sida och stritt för lagen och förmaningen, så hade vi tagit
eder sida och stritt för Evangelium. Gud vare lov och pris,
heder och ära.»
Motsvara nu dessa Rosenii försäkringar om det ömsesidiga
samförståndet det verkliga sakförhållandet eller resultatet av
sam-manvaron och det personliga tankeutbytet i Stockholm ? Knappast.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
