Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Meddelanden och aktstycken - Handlingar till George Scotts verksamhet i Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134 MEDDELANDEN OCH AKTSTYCKEN
andra, för att komma till ett sannfärdigt begrepp om ett lands
religiösa tillstånd.
»Utaf deras frukt skolen I känna dem» säger vår dyre Frälsare,
Matth. 7: 16, och af flertalets uppförande i samhället måste vårt
omdöme om samhällets tillstånd hemtas. Hurudant är då
förhållandet i Sverige i religiöst hänseende? Om Biblen läses i boningen,
om bönen öfvas i kammaren, om den välsignelserika husliga
andakten efter fädernas Christliga plägsed ordentligen förrättas, hafva
vi svårt att afgöra; men omisskänneliga tecken i det allmänna lifvet
lemna icke något bejakande svar på dylika frågor. Och när jag i
möjeligaste korthet undersöker förhållandet, så är det egentligast
hufvudstaden, såsom närmast känd och utöfvande en mägtig inflytelse
på hela landet, hvars tillstånd beskrifves; äfvenledes bör den
erinran i förväg göras, att hela saken skärskådas ifrån den inre
Christendomens, eller som man behagat kalla det, Pietismens
synpunkt. Ty mycket, som ifrån denna synpunkt betraktadt måste
fördömas, finner ifrigt försvar i den allmänna rösten: och just deri
ligger för betraktaren en bevisning ganska afgörande, då han
nemligen saknar i det allmänna uppförandet hvad som af Guds ord
anses tillhörande det andeliga lifvet. Första taflan i lagen, Herrans
lag, visar oss vår pligt mot Gud, och andra budet säger: »Du skall
icke missbruka Herrans dins Guds namn; ty Herren skall icke låta
honom blifva ostraffad, som hans namn missbrukar.» 2 Mos. 20: 7.
Att detta bud utgör en del af den lag Christus kom icke att upplösa
utan att fullborda, synes tydligast deraf, att Han säger sjelf: »I
skolen allsintet svärja, men edert tal skall vara ja, ja; nej, nej;
hvad deröfver är, det är af ondo.» Matth. 5:34, 37. Och att denna
förklaring icke har tillämpning endast på några hos Judarna
brukliga edgångar, bestämmes af Apostelen Jacob, hvilken i sin Epistel
har denna förmaning: »Öfver all ting, mine bröder, svärjer icke,
hvarken vid himmelen eller vid jordena eller någon annan ed. Men
eder ord skola vara: ja, ja; nej, nej; på det I icke skolen falla uti
skrymteri.» Jac. 5: 12; alldenstund man plägar gerna misstänka
sannfärdigheten af den uppgift, som synes tarfva dylika bekräftelser.
Men är icke den allmänna vanan i rak strid mot dessa föreskrifter?
Hvart skall man vända sig, till och med bland väl uppfostrade,
bildade, belefvade Christi bekännare i Sverige, utan att bedröfvas
af ett nästan oaflåtligt missbruk af Herrans namn? Kan en händelse
berättas, kan ett lifligt samtal fortgå, utan att sådana uttryck som
»Herre Gud,» »Herre Jesus,» »min Gud i himmelen,» »Gud
bevare oss,» »Kors,» »Jesus i himmelen,» »Jesus Guds Son,» och
dylika, yttras med en ymnighet och en lättsinnighet, samt i förening
med meningar, som tydeligen ådagalägga en beklaglig saknad af
all vördnad för de guddomliga namnen? Vissa af dessa oanständiga
sammanblandningar komma den tänkande att rysa, såsom till ex.
det vanliga, »Kors hvad det var roligt;» ty det var visst icke för ro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
