Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Alexander de Roubetz, Sovjet-Rysslands kyrka - Kap. I. Kyrkans rättsliga ställning före revolutionen - 4. Andra bekännelser och deras rättigheter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SOVJET-RYSSLANDS KYRKA
3 1
(kastrater), som för spridning av sin lära fortfarande deporterades
till O. Sibiriens mest avlägsna trakter.1 Statens reglerande in
i de minsta detaljer av kyrkliga förhållanden ter sig ibland högst
egendomligt. I samma strafflag (§§ 207—209) finna vi straff för
sådana ortodoxa, som ej gå regelbundet till bikten eller till
nattvarden, eller som ej regelbundet skicka sina minderåriga barn
(med början vid sju års ålder) till bikten. I det senare fallet
fick fadern, för den händelse han innehade statstjänst,
anmärkning från sin chef. Det tredje kapitlet innehåller bestämmelser
angående kränkning av kyrkliga föremål och kyrkoordningen.2
Några av dessa paragrafer blevo avskaffade år 1906 (210, 213,
216, 217), andra ändrades, då lagstiftaren ej kunde bortse från
nödvändigheten för staten att skydda kyrkan för kränkningar.3
Det sista kapitlet innehåller straff för helgerån samt för
kränkning av gravar och lik.4
Av alla dessa talrika bestämmelser kunna vi konstatera, att
staten inblandade sig i sina undersåtars samvetssaker och
försökte »hjälpa kyrkan» i dess kamp mot alla andra
trosbekännelser.
Vi ha redan visat, att kyrkan i sin passivitet var tillfreds
med en sådan »hjälp» och t. o. m. vände sig till staten för att
få den. Det är av intresse att studera de uppfattningar, med
vilka dåtida representanter för Rysslands intelligenta kretsar
betraktade kyrkans ställning. Vi skola anföra uttalanden av
slavofiler, vilka voro mycket lojala och patriotiska, samt av några
kyrkliga auktoriteter efter revolutionen.
De ryska slavofilerna blandade ihop den kyrkliga friheten
och den religiösa, då de polemiserade mot den romerska
katolicismen, men de insågo väl, att den ryska kyrkan ägde varken
den ena eller den andra friheten. En av de mest framstående
representanterna för slavofilernas skola, I. S. Aksäkov, uttryckte
bättre än någon annan denna sorgliga sanning.5 Aksäkov
påpekade, att faran inte låg i det, att kyrkan i Ryssland styrdes
1 SS 196, 198—205, 207—209.
2 Kap. III, SS 210—218.
3 §§ 211, 212, 214, 215, 218.
4 SS 219—235.
5 I. S. Aksäkov, Samlade verk, bd IV.
3 — 28304. Kyrkohist. Årsskrift 1928.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
