Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Emil Färnström, Om källorna till 1571 års kyrkoordning. En jämförelse mellan Svenska KO. 15 7 1 och Würtembergs KO. 1553 - II. Jämförelse mellan WKO. 1553 och KO. 1571 - 6. Om syndabot, skriftermål och avlösning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om källorna till i 5 7 1 ars kyrkoordning
243
het och utesluter allt missbruk, sådana som under påven varit
hava.» Skulle kyrkan verkligen kunna bli en folkuppfostrare för
Sveriges folk vid denna tid, så behövde — det insåg Laurentius
Petri — även denna sidan av boten komma till sin rätt, men
om kyrkan skulle pålägga straff, så är han ock angelägen om
att framhålla, att de ej förväxlades med dem, som staten
pålade (jfr föregående), och de fingo ej heller bli till några
förtjänstfulla gärningar i katolsk mening.1 Laurentius’ intresse för
folkuppfostran i vidsträcktaste mening kommer här vackert till
uttryck och framträder för övrigt även på många andra ställen
i hans KO. och ger den ett starkt personligt drag, som ej i
lika hög grad återfinnes i de andra samtida.
När det gäller de straff, som poenitentiarius skall pålägga,
så framhålles, att han ej får sätta sådant som straff, som varken
tjänar till Guds ära eller människors förbättring, såsom varit
haver med de pilgrimsfärder, eller att man skall upptända och
bränna ljus för beläte, läsa rosenkrantzar eller vårfru Psaltare
etc. eller dyrka döda människor, buga, knäfalla, krypa för stock
och sten etc. Dylikt rent avguderi är större brott än det, för
vilket plikten sättes. Plikten skall i stället väljas så, »att den
går tvärt emot synden, som bedriven är, och förtrycker henne,
liksom där man sätter en, som i dryckenskap haver bedrivit
människodråp, det till plikt, att han till en viss och bestämd
tid icke skall gå till gästabud eller öls, icke bära värja» etc.
Fasta och böner och allmosegivande förkastas ej som
kyrkoplikt, men de måste fattas på ett evangeliskt sätt och ej enligt
den gamla vantron såsom yttre förtjänstfulla gärningar.
Bannet får enligt den svenska KO. endast användas i yttersta
nödfall. Det är något, som Kristus enl. Mt. 18 själv stiftat
och som använts av apostlarna. Det får därför ej tagas bort
men användas med urskillning. KO. är angelägen om att
framhålla, att man i det längsta skall försöka genom
kyrkotuktsåtgärder av olika slag förmå den brottsliga till bättring, men
visar det sig ej leda till något resultat, utan han tredskas och
framhärdar i sin obotfärdighet, då måste bannet tillgripas.
»Contumacia, det är tredskheten och olydnaden, är den rätta
orsaken till bannlysning.» Bannet får ej sättas för världsliga
’ Jfr Rodhe, Svenskt gudstjänstliv, s. 335 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
