Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Kraft, Salomon, Textstudier till Birgittas revelationer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
. TEXTSTUDIER TILI, BIRGITTAS REVELATIONER
7 i
från den kyrkligt-augustinska terminologien. I VIII: 6 uppmanas
sålunda konungen i följande ordalag att älska sitt rikes allmoge:
»Då ådagalägger han, att han älskar den, när han låter den
åtnjuta gammal lag, när grymma fogdar och uppbördsmän ej få
förtrycka folket1 och detta ej tryckes med nya påfund och
pålagor och ej tynges med besvärlig och ovan gästning. Dock
må konungen till hedningarnas bekämpande2 ödmjukt begära
hjälp av rikets innevånare, men han må akta på att den
tillfälligt lämnade hjälpen ej blir till sedvänja och lag.»3 Det här
återgivna avsnittet av den korta revelationen företer intet
specifikt »kyrkligt» inslag utöver vad som ingår även i konungabalkens
femte flock.4
1 »Si super communitatem et populum crudeles non dominantur
exac-tores et collectores» = i den yngre fornsvenska texten: »än grymme foghota
ok länsmän älla ämbizsmän orätuise oc skattara herras ey owir almoghan»
(BU, 3, s. 3il).
2 »Ad impugnacionem infidelium» = fornsvenska textens: »til hedhna
manna vmstridhilse ok ledhong» (ibidem).
3 Jfr Steffen, a. a., s. 166 f.
4 Även tanken på hedningarnas bekämpande ingår ju i konungabalken
(»æt vtlænzsker hær kristin ællæ hæ|iin vilia land hans hæria»; C. J.
SCHLYter, Samling af Sveriges gatnla lagar, X, s. 11). — Se andersson, a. a.,
s. 124 f., om revelationens senare hälft, vari Magnus Eriksson uppmanas
att avskaffa onda sedvänjor i sitt rike, vilka »hindra själarnas frälsning».
Som exempel på en dylik ond plägsed framdrager Birgitta »strandrätten».
Andersson finner på ett ställe i revelationen en tydlig likhet med den påvlige
legaten Guidos förordning i strandrättsfrågan 1266, vilken stadfästes av påven
Klemens IV nästföljande år och ånyo aktualiserades för Sveriges
vidkommande 1336 (se om dessa åtgärder den utförliga framställningen hos H.
Hildebrand, Sveriges medeltid, I, s. 603). I själva verket torde motivlinjen
kunna dragas något längre tillbaka i tiden. Det mesta, som säges i senare
delen av VIII: 6, återfinnes i tidigare i200-talsför0rdningar rörande
strandrätten. Att denna är en okristeii plägsed, betonar sålunda Burevvin I av
Mecklenburg i det brev av 2 8 1220, vari han upphäver strandrätten i sitt
land. Det heter häri: »notum esse desidero, quod ego quasdam
abhomi-nabiles atque detestabiles a predecessoribus meis a paganismo detentas
consuetudines — — — in melius mutare decreui» (Lübeckisches
Urkunden-buch I: i, n:r 21). Då biskop Henrik av Kurland 5/s 1254 utfärdar en
liknande förordning, använder han ungefär samma ordalag (»abhominabiles
atque detestabiles, in multis terris a paganismo hucusque detentas
consuetudines in littoribus nostri episcopatus in melius commutare decreuimus»;
ibidem, n:r 213). Denna förordning står i intim relation till det energiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
