Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Hornborg, Erik, Finlands kristning. Studier till den kristna kyrkans grundläggning och första tider i Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
finlands kristning
2 i i
biskopen hö åt hästen och öl och bröd åt sig och körsvennen,
men lämnade pengar i stället. En stund efter hans avfärd kom
Lalli hem. Hans hustru berättade, att vägfarande plundrat
hennes visthus utan att ge henne någon ersättning, och bonden
stiger på skidorna, utan att akta på sin herdes varnande ord,
och börjar förfölja de resande. Han upphinner dem på Kjulo
sjö. När biskopen ser honom komma rännande, uppmanar han
sin trogne körsven att dölja sig och sedan lägga biskopens lik
på en släde, spänna ett par oxar för den och låta öken gå vart
de ville och så långt de orkade. Där oxarna stannade, borde
en kyrka byggas. Körsvennen efterkom uppmaningen, och där
oxarna i sinom tid gjorde halt, uppfördes Nousis kyrka. Där
förvarades sedermera martyrens reliker ända till tiden för Abo
domkyrkas invigning år 1300, då de överfördes till den nya
katedralen. Ar 1720 togo ryssarna dem som krigsbyte, och
deras senare öden äro okända.
Den äldsta i egentlig mening historiska urkund rörande den
kristna kyrkan i Finland, som har bevarats till vår tid, är den
märkliga bullan »Gravis admodum», utfärdad i Tusculum den
9 september 1171 eller — kanske snarare — 1172 av påven
Alexander III. Den utgör påtagligen ett svar på rapporter,
som påven erhållit från Sverige, därifrån omvändelseverket i
Finland självfallet dirigerades och understöddes. Skrivelsen är
riktad till ärkebiskopen i Uppsala och hans underlydande
biskopar ävensom till Guttorm jarl. Inledningsvis refereras
huvudinnehållet i de erhållna meddelandena. Påven har
förnummit, heter det, att finnarna städse, då en fientlig här närmar
sig, lova att tjäna den kristna tron och anhålla om kristna
predikanter och lärare, men att de, så snart hären dragit sig
tillbaka, förneka tron, förakta predikanterna och våldsamt
förfölja dem. Med anledning härav uppmanar påven den kristna
maktens representanter att icke tillåta finnarna att trygga sig
till deras hjälp och försvar, i fall de icke överlämna sina
befästa platser, i händelse de äga sådana, ävensom i övrigt ge
sådana garantier för sin trohet, att de icke ånyo kunna avfalla
och bedraga kyrkans män, utan se sig tvungna att troget
fasthålla vid den kristna tron.1
1 Finlands medeltidsurkunder nr. 24. — »–-quod Phinni semper,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
