Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Meddelanden och aktstycken - Anteckningar vid vistelsen i Stockholm; från den 28:de Juli till den 14:de Augusti 1846, av M. Roslin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
M. ROSLIN, ANTECKNINGAR JULI-AUG. I 846 315
som taltes. Föröfrigt hade hon ett ganska svärmiskt utseende,
och hvad vi der hörde om hennes lefnadsöden var ungefär följande:
Hon (Lovisa Lunderberg) var född i Stockholm, och hade varit
gouvernant i flera stora hus, rest till London, Paris, Schweitz, på
hvilken sistnämnde ort hon blef dömd af en nitisk andelig (icke
prest); sedan begav hon sig till Rom och ingick der i ett kloster på 3
månad., afsvor sig flera andra läropunkter, men studsade vid deras
nattvardslära, då endast brödet skulle ges, flydde, ville återkomma,
men porten upplåts ej. Under sin vistelse i London, lärde hon sig
att bedja, läsa, vara from; i Schweitz blef hennes förmenta
andlighet krossad; — i Rom träffade henne den förr nämnde mannen och
föranledde hennes utgång ur klostret. Hon afreste till sitt nordiska
hem och ankom till Stockholm just några dagar före oss.
Thorsdagen den jo Juli.
Straxt vi uppvaknat, tågades till simmhuset. ■—• Hemkomne,
öfvervoro vi åter bönstunden, som denna gången gick så till, att
C. O. R. uppläste ett Kap. ur Wishetens bok, gjorde deröfver en
utläggning och slutade med bön. Sedan de öfriga af sällskapet
aflägsnat sig, berättade Notarien Carlstedt, att hans fru, (densamma,
som föregående afton talat med Hedberg), som hittills varit en stor
verldsmenniska, efter gårdagens sammankomst påstått sig vara ett
Guds barn, hvilket tycktes förundra, ja, stöta bröderna Ahnfelt och
C. O. R. I anledning häraf uppstod emellan oss ett långt samtal
om den »dagliga bättringen». Nemligen sålunda: A. och R.
menade, att man af den omtalta fruns »blifvande förhållande» kunde
få se, huru det var med hennes tro, om genom densamma en sann
sinnesförändring uppkom hos henne, så att hon ej mera hade lust i
verlden, bland sina säkra slägtingar och vänner m. m. Härifrån
kom man snart att tala om saken i allmänhet, utan enskildt
afseende å hennes person, och fastställde härvid enhälligt Christus, med
tron fattad, såsom den enda kraften till all helgelse hos oss. Dock
ville Ahnfelt nödvändigt, att lagen vore en vägkarta och norm tör
vårt förhållande, så att vi alltid, vid t. ex. frestelse till synd, skola
försöka att följa denna norm, och, då detta ej hjelper, sedan i
förlägenhet om frälsning, anamma Christus till rättfärdighet och
helgelse. R. modifierade detta så, att han sade, det visserligen ofta
så gå för en Cristen, men att detta dock ej bör yrkas som en
bestämd föreskrift.
Så ungefär uppfattade vi samtalet; ingenting blef dock bestämt
afgjordt, ehuru Roslin och Ahnfelt dagen förut discuterat om
samma sak.
Eftermiddagen omkring kl. 4 begåfvo vi oss ut till Uggleviks
källa, som låg omkr. ’/< mil rakt i norr. En stor folkskara funno
vi vid vår ankomst dit sitta och språkas i det gröna. Ett större
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
