Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Kellerman, Gösta, Dante och kristendomen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 8 GÖSTA KELLERMAN
Naturen har ej skapat kärleken före det ädla hjärtat,
ej heller det ädla hjärtat före kärleken».’
Frågan om kärleken härleder sig ur ett ädelt sinne eller
ädelheten ur kärleken besvarar han med att de båda höra
samman lika oskiljaktigt som fåglarna med skogen, som solens
strålar med solen och som eldskenet med elden. Damen, som
utstrålar kärleken, jämföres med Gud och hennes undersåte med
änglaskaran, som får se sin skapare ohöljd.
Inom kärlekskulten blev självfallet kärleken det centrala
begreppet. Ordet var emellertid mångskiftande. Även till
försvar för en så föga andlig kärlek, som sträcker sig ända till
»oris osculum lacertique amplexum et verecundum amantis nudae
contactum», dock »extremo praetermisso solatio», vågar ANDREAS
Capellanus framhålla: »Det kan ingalunda anses rätt att räkna
det för brottsligt, som är upprinnelsen till det goda i detta livet
och varförutan ingen i världen skulle kunna anses prisvärd»
(»Fas nullatenus esse videtur, id inter crimina reputare, a quo
bonum in hac vita summum habet initium, et sine quo nullus in
orbe posset laude dignus haberi»).2 Det är en välkänd religiös
frälsningsväg, som så exploateras. Emellertid bär
kärleksmotivet inom den medeltida kristendomen ett Janusansikte. A ena
sidan är det evangeliska kärleksbegreppet ej helt bortglömt: den
förlåtande, upprättande kärleken, klarast uttryckt i Jesu liknelse
om den förlorade sonen. A andra sidan och förhärskande är
kärleken lika med begär efter något gott, en strävan, en åtrå.
Och denna längtan motsvaras i regel av en skapande, alstrande
kraft, som meddelar sig åt den älskande och även den kallas
kärlek. Detta är den antika tankelinjen. Nomenklaturen är
uppenbarligen ägnad att komma förvirring åstad. Visserligen
1 »Al cor gentil ripara sempre amore
com’a la selva augello in la verdura,
né fe’ amore avanti gentil core
né gentil core avanti amor natura".
GCarducci, Antica lirica italiana (Firenze 1907), canzone XLII.
2 KVossler, a. a., ss. 43 och 46. Det fordras dock vissa
kvalifikationer för att kunna älska, så anses en rusticus av Andreas Capellanus ej
i stånd till att älska (jfr a. a., s. 44*. Här satte den ivrigt diskuterade
frågan om vad adel var, in.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
