Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Kellerman, Gösta, Dante och kristendomen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DANTE OCH KRISTENDOMEN
I 5
ej representera organisationerna stat och kyrka, utan halvt
apokalyptiska andemakter, som ta personlig skepnad i gestalter,
kring vilka skalden vävt förhoppningens och besvikelsens skira
klädnad. Även måste beaktas, att de båda makterna till en del
rymma samma religiösa grundelement, gudslydnadens. Då den
naturliga rätten, den naturliga lagen även hos Thomas innebär
det av Gud inspirerade naturliga förnuftets verkande kraft i
människorna1, en kraft som är frapperande snarlik den
evangeliska samvetsprincipen, och kejsarmakten av Dante göres till
bärare av denna rätt »att skilja mellan gott och ont» (ibd), visar
detta bäst, huru centralt religiös dess uppgift är, och att den
ej har att blott vara det skyddande skalet för en inre, från
kyrkan emanerande frälsningsprocess. Nu är det visserligen så,
att både Thomas och Dante äro angelägna om att dra upp en
bestämd gräns mellan den gudomliga lagen, som rymmes i den
Heliga skrift (Mon. 3, 14)2, och den naturliga. Det är här
dock ej storheter, som utesluta varandra. Den gudomliga lagen,
översatt till modernt språk uppenbarelsen, är ju i väsentlig mån
en komplettering av den naturliga.3 — Kyrkan var till sitt väsen
1 Se thomas, Summa theol. 2, i, 91, 2: »lex naturalis nihil aliud est
quam participatio legis aeternae in rationali creatura».
2 Genom bibeln allenast har kyrkan sin auktoritet och till bibeln måste
den hålla sig (ibd). Mot »den Helige Andes regn på bibelns blad»
(Par. 24, 91 ff.) nödgas all bevisföring ge vika. Bibeln är den högsta
auktoriteten (jfr även Par. 5. 76; 19, 82, 84; 24, 91 —102, 133—38; Conv. 2, 8;
Mon. 3, 4 o. a.) Att denna dess auktoritet vunnit sin plats i hans hjärta
genom kärlekens kraft, därom vittnar den sällsynta bibelbeläsenhet, som
Dantes verk ådagalägga (»very few writers, mediaeval or modern, ’know
their Bible’ as well as Dante did». EMoore, Studies in Dante I, s. 8.)
3 Se NSöderblom, Naturlig religion och religionshistoria, s. 42, även
ss. 32 ff. Dock är här att tillägga, att de kyrkliga skriftställarna därmed
lägga vikt på att den gudomliga uppenbarelsen trätt i stället för den
naturliga, så Thomas i Contra gentiles 3. Polemiskt tillspetsad uppträder denna
sats hos Egidius de Columna, vilken i augustinsk anda kallar naturen
»vredens barn» och ej vill erkänna någon furste värdig sin makt, om han ej
»andligen pånyttfötts av kyrkan»; se EGParodi, Poesia e storia, ss. 526 t.
Thomas’ åskådning ställes i skarp relief av hans uttalande i Summa theol.
2, i, 71, 2: »Lex autem aeterna comparatur ad ordinem rationis humanae
sicut ars ad artificiatum». Uppenbarelsen skulle då innebära, att Skaparen
meddelade Sig själv utan förmedling av skapelsen, varmed det naturliga
förnuftets befogenhet trädde i skymundan. (Summa 1, 1, 8: »Cum enirn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
