Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Zetterstéen, K. V., Kristoffor Klewbergs hebreiska parentation över Ulrika Eleonora d. y.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kl.EWßERGS HEBR. PARENTATION ÖVF.R DROTTN. Uf.RIKA EI.F.ONORA D. V. I 5<)
denna stund och allt framgent är vår harpa stum, brudgummens
fröjd över bruden är slut i våra hem, och de gästabudsfirande
glädjas ej mer intill jubel, ty i stället för dans ha vi fått tårar
och i stället för mantel hölje av säcktyg, oljan på vårt huvud
är borta, och vårt ansikte smörjes icke med yppersta salva.
Voro icke våra kläder i forna dagar mer glänsande än snö och
vitare än mjölk? Men huru har icke färgen nu blivit mörkare än
sot, och varför har stoft strötts på dem? Omken mig därför, 1
alla, som bon omkring mig, och talen tröstens ord till mig!
Huru har icke din glädje försvunnit, du Nordens dotter, och
ditt blomster har blomstrat ut. Vart har din sol tagit vägen,
och varför tager din måne av?»
Så klaga de äldre hos oss i sin sorg, och de förtröttas ej.
Men de äro icke de enda, som kvida och gråta, utan jag har
även hört andra göra sammaledes. De uppstämma också
sorgesång och veklagan, och denna ljuder i mina öron underligare
än de förras; jag menar barnen, som ej hava för sed att gråta
över andra olyckor, utan företrädesvis över bröd och brist på
mjölk. Till och med de sörja och jämra sig, ej därför att de
törsta efter mjölk eller lida brist på bröd, utan därför att de
finna sina ammor så bedrövade som jungfrur för sin ungdoms
brudgums skull. Och se, när jag säger till dem: »Kära barn,
talen om för mig, varför I ären så ledsna», då se de på
varandra och svara: Vad är detta för en människa? Är det icke
en främling, som kommer långt bortifrån, eller är det måhända en
sten och icke en mänsklig varelse? Han ser ju, att fröjden
vissnat bort i landet och att all glädje och gamman försvunnit ifrån
våra fäders hus och att vi alla sörja såsom en man, och ändock
gråter han icke.»
Så våndas och stöna alltjämt alla invånare i vårt land av
sorg, tills de icke längre kunna andas. Under sådana
förhållanden är det alldeles icke att undra på, att jag med egna ögon ser,
hurusom I alla, som ären församlade i detta hus, i dag liksom i
går stån bedrövade med anletet glödande rött och ögonlocken
betäckta av dödsskugga och huru allas ögon äro fuktiga av
sorg, både när de träda in och när de gå ut genom porten till
vårt universitet. Det vore icke heller tillbörligt eller lämpligt
att spörja eder själva: »Vad har hänt, eftersom I ären så be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
