Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Linderholm, Emanuel, Trolldomsprocesserna i Uppland och Uppsala 1671—1676
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TROLI.DOMSPROCESSERNA I UPPLAND OCH UPPSALA 189
för att enligt dess vidare bestämmande avgöras antingen av en
kommissorialrätt som på andra orter eller av ordinarie domstol.
Vi vända oss nu till Älvkarleby, där vi träffa en ny typ av
anklagade kvinnor. Vid det laga ting, som hölls härstädes den
26 juni 1675 av befallningsmannen Albr. Stare,1 anförde Per
Eriksson i Åminne klagomål däröver, att hans 14-åriga dotter
Sara under ett års tid förts till Blåkulla av en gammal nyligen
avliden hustru Margreta och sedan av dennas dotter hustru
Barbro, som på sistone bortfört flickan ända till tre gånger varje
natt. Sara upplyste, att Barbro tagit med sig även 2 egna och
3 andra barn, varvid hon ridit på några namngivna män. »Hustru
Barbro nekade i förstone, men omsider bekände hon det vara
sant, som barnen på henne betygade och att hennes moder hade
fört henne af barndomen».
Förhöret fortsattes nu med en icke namngiven över 70-årig
kvinna, som sades föra en gosse och sin egen styvdotters dotter
och som »efter något långt betänkande och disputats med
barnen bekände, att hon hafver öfvat trolldoms väsende af
barndomen».
Sedan inkommo fyra brukssmeder och anklagade Hans
Arfvedsons hustru Margareta för bortförande av deras fyra barn.
Dessa, som voro i en ålder av 9—11 år, voro närvarande inför
rätten, »drifvandes hårdt uppå henne, att hon förer dem och
rider på brukskarlen Per Anderssons ko, mjölkar och förer smör
samt råggräs till Blåkulla». Margareta föll dock icke undan för
barnen, utan »nekade alldeles» till deras beskyllningar.
I sin resolution yttrar rätten, att den på åklagarens
angivande icke kunnat underlåta förhöra de beryktade och söka
förmå dem till frivillig bekännelse, »kunnandes för det öfriga
och medh dem, som icke godvilligt ville sig bekänna, uti en så
svår och betänkelig sak, som af Kongl. Maj:t själf till vissa
deputerade remitterad vore, ingen resolution gifva, dock
hemställandes till den Högl. Kongl, hofrätts högvise betänkande, hvad
emellertid, som Kongl, kommissionen kunne på denne orten
blifva instruerade med dem, som sig bekänt hafva och således
efter deras egen bekännelse kunde synas döden värde vara, efter
Guds egen befallning, Exod. 22 v. 18, företagas skall.»
1 RA. ULRDD. 29, fol. 873 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
