Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Undersökningar - Gösta Kellerman, Från medeltid till reformation. Kyrkliga förhållanden under den utgående medeltiden - 1. Statsindividualism och nationalism kontra universalism. Korstågstanken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN MEDELTID TILL REFORMATION
3 1
få till stånd en ny med påven allierad och av honom
legitimerad universalmakt, så hör det dock genetiskt närmast hemma i
raden av de separataktioner från de italienska staternas sida, som
åsyftade att för egna syften utnyttja de »otrognas» härsmakt.
Det behövdes blott den kristna etiketten, för att samme sultan,
som av Pius’ företrädare utmålats som en Antikrists förelöpare
och ett djävulens redskap, genast skulle vara kvalificerad att
hälsas som en ny världsfrälsare (»communis omnium pacis et
salutis fuisses auctor»). På högsta håll inom kyrkan förefanns
så en fördomsfrihet, som var ganska snarlik de sekulära
politikernas. Det är att märka, att dessa senaste exempel ändå
gällt de två påvar under 1400-talet, som togo upp
korstågssaken med det största nitet och den mesta framgången. Att
de egentliga renässanspåvarna skulle ådagalägga ännu större
fördomsfrihet är under sådana omständigheter blott att vänta. Så
åtog sig Innocentius VIII att mot vederbörlig ersättning från
sultanen hålla den undflydde prins Djem fången — en uppgift,
som t. o. m. Venedig undanbett sig. Alexander VI åter var
Lodovico Moro behjälplig vid att stimulera sultanen till angrepp
på Venedig. I betraktande härav är det förståeligt, att även
gemene man kunde erfara mer intressegemenskap med de
»otrogna» turkarna än med sina »kristna» herrar. Så lär
befolkningen i Italien på sina håll gärna ha motsett en turkisk
ockupation.1 Och av Nürnbergsskalden Hans Rosenplüts
fast-lagspel »om turken» framgår, att man i Tyskland av turkarna
väntat sig ej blott ett gudomligt straff över kristenhetens
härskande klasser för deras oförrätter m. ra., utan t. o. m. en
reformation.2
Dock föranledde turkfaran givetvis en rad motåtgärder. Kyrkans
insats var härvid av icke ringa vikt. Först och främst gav den icke
föraktliga ekonomiska subsidier till de närmast hotade furstarna.3
1 Burckhardt I, s. 78.
2 von Bezold, Die »armen Leute» etc., i Aus Mittelalter und
Renaissance, ss. 75 f.
3 Påvestolens insats för att stävja turkinvasionen borde i väsentlig mån
kunna bedömas efter huru mycket av sina inkomster den satsat på detta
ändamål. En sådan undersökning är ännu ej gjord och kan måhända ej
heller göras. Emellertid är det uppenbart, att renässanspåvarnas stora
»kulturstat» måste ha inneburit, att de därmed sveko korstågstanken. — Bauer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
