- Project Runeberg -  Kyrkohistorisk Årsskrift / Trettiotredje årgången, 1933 /
36

(1900)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Undersökningar - Gösta Kellerman, Från medeltid till reformation. Kyrkliga förhållanden under den utgående medeltiden - 2. Stat och kyrka

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

I O

GÖSTA KELLERMAN

egendom. Edvard I fullföljde emellertid därvid i första hand
sina personliga syften och satte ej hårt mot hårt gentemot
påvemakten, vars bistånd han i stället visste att dra fördel av.
Denna inställning är typisk för konungamakten i allmänhet.
Däremot slogo adeln och borgarna vakt om själva den
nationella statsidén. Genom samgåendet med påvarna lyckades de
engelska konungarna jämväl utöva ett bestämmande inflytande
på biskopstillsättningarna, utan att därför något formellt
kon-kordat var erforderligt.1 — Aven i Frankrike betraktade sig
konungen i viss mån som överherre över kyrkogodset, även om
principen ej hävdades med samma konsekvens som i England.
I varje fall utnyttjade konungen regalierätten vid vakanser (däri
då prebendetillsättningarna inbegripna). I fråga om själva
äm-betstillsättningarna hade den franska konungamakten redan
under Avignontiden ganska väl kunnat tillgodose sina intressen.2
Under de växlande konflikterna mellan påve- och statsmakt
omkring sekelskiftet 1400 visade sig också tillgodoseendet av de
kungliga tjänstemännen med kyrkliga ämbeten vara ett av de starkast
verkande motiven för statens ställningstagande.3
Konungamakten förstod härvid att till en början minst lika väl hävda sitt
inflytande över ärnbetstillsättningarna i den från påven lösgjorda
kyrkan. Men under den pragmatiska sanktionens tid från 1438,
då i varje fall regalierätten kvarstod orubbad, kunde dock
konungen emellanåt ha anledning att låta påven ingripa för att
genomdriva den kunglige kandidaten.4 Mot fördelar från kurian

1 En episod av stort symptomatiskt intresse var det konkordat, som
Rikard II promulgerade 1399. Enligt detta skulle påven utnämna av
konungen presenterade eller honom välbehagliga biskopar. Vid varje kapitel
skulle påven omväxlande med »ordinarius» få förläna tre prebenden (dock
endast till kardinaler eller till engelsmän), varvid kardinaler emellertid
ej skulle kunna besitta ämbeten, som krävde personlig närvaro. Över alla
andra prebenden skulle påven kunna förfoga omväxlande med »ordinarius».
Haller I, s. 457.

2 Jfr Haller I, ss. 118, 208.

3 Se särskilt Haller I, s. 248.

4 Haller, Die Pragmatische Sanktion von Bourges, ss. 18 ff. Det
av H. här anmälda och starkt kritiserade arbetet av Valois (Histoire de
la pragmatique Sanction de Bourges sous Charles VII, Paris 1906) har ej
stått att uppbringa i svenska bibliotek, varför jag ej kunnat ta hänsyn till
detsamma annat än efter Hallers framställning.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 14:09:49 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/kyrkohist/1933/0046.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free