Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Undersökningar - Gösta Kellerman, Från medeltid till reformation. Kyrkliga förhållanden under den utgående medeltiden - 2. Stat och kyrka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I O
GÖSTA KELLERMAN
kunde fortfarande tillsätta beneficier genom »mandata
aposto-lica». Speciellt bibehöll han rätten att tillsätta de beneficier,
som blevo vakanta »apud sedem apostolicam» (jfr s. 33).
Genom en senare överenskommelse tillförsäkrade sig påven jämväl
rätten till annater.1
Ett annat konfliktämne mellan kyrka och stat utgjordes av
den andliga juris diktionen. Det låg här i statens intresse dels
att göra den inhemska rättens föreskrifter gällande även
gentemot kyrkans män, dels att hävda den statliga myndigheten
såsom högsta rättsforum inom landet, dels slutligen att
överhuvud utestänga utländskt inflytande, som kunde vara landet
till ogagn. På dessa punkter var det att vänta, att påvemakten
skulle visa sig särskilt omedgörlig. Hela det kyrkliga
rättssystemet gick ut på att värna kyrkans frihet gentemot dylika
tendenser. Desto mer anmärkningsvärt är det, att påvemakten
även härutinnan fann för gott att göra vissa medgivanden, om
ock visserligen under hårt nödtvång. — Redan år 1309 hade
de engelska lorderna gjort gällande, att donationer, som ej
användes till sitt ändamål, enligt landets lag kunde tas tillbaka.2
Detta uttalande var väl närmast avsett som en demonstration
men vittnar likväl oförtydbart om, huru lekmannaopinionen ej
ville finna sig i att se sina rättsnormer kränkta av kyrkan.
Alldeles särskilt ogillades i England appellationerna till påvestolen
och överhuvud påvliga ingripanden i strid mot landets rätt.
Man drog sig härvid ej ens för våldsåtgärder. Av signifikativ
innebörd voro »Statute of praemunire» år 1353, som förbjöd
vad till utländskt forum i kungliga rättsfall, och
parlamentsbeslutet år 1390, vilket stadgade dryga böter för den, som
föranledde konungen att sända brev till påven eller vid kurian
åvägabragte kränkningar av engelsk lag, samt t. o. m. förlust
av liv och egendom för den, som mot lagen förde in påvliga
brev i landet. Hos de engelsmän, som vistades vid kurian,
inskärptes deras lydnadsplikt mot staten. — Franskt
rättsmedvetande däremot hade ingen inhemsk landsrätt att falla tillbaka
1 Pastor IV: 1, ss. 578 ff. Lemonnier i Lavisse’s Histoire de
France illustrée V: 1, ss. 253 f.
2 Haller, Papsttum und Kirchenreform I, ss. 397 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
