Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Undersökningar - Gösta Kellerman, Från medeltid till reformation. Kyrkliga förhållanden under den utgående medeltiden - 3. Reformsträvanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I O
1 00 GÖSTA KELLERMAN
gentemot biskoparna, gjort furstarna benägna att stödja dem.1
— Sin teoretiska motivering hade den furstliga reformpolitiken
framför allt fått genom den romerska rätten. På tyskt område
hade sålunda VVienteologen NIKOLAUS FRÅN DlNKELSBüHL, stödd
på dess idéer, utvecklat hurusom konungen var insatt av Gud som
folkets högste ledare och att han hade att sörja jämväl för
folkets religiösa väl.2
Ej minst städerna ansågo sig böra ingripa till moralens och
religionens värn. Man inskred mot svärjande och mened, mot
lyx och tärningsspel m. m. Till och med i äktenskapsfrågor
höllo stadsmyndigheterna sig för kompetent forum.3
Ett voro kyrko- och statsmän ense om. På en radikal
reformation av kyrkan hade de ej längre någon allvarligare
tanke. Det konstitutionella reformprogrammet var misskrediterat.
Att de kuriala kretsarna ej skulle ha någon sympati till övers
för det, var ju givet. Vad statsmännen beträffar, kunde de
visserligen använda hotet om att inkalla ett koncilium som ett
lämpligt skrämskott för att tilltvinga sig fördelar av påvemakten.
Men något mer än ett demonstrationsobjekt blev det inte ens
för dem. Vill man söka efter förklaringen till denna den
konstitutionella reformpolitikens bankrutt, räcker det ej med att
hänvisa till det nyetablerade samförståndet mellan stats- och
påvemakt. Att statsmakten var villig till en överenskommelse
med påvemakten berodde åtminstone delvis på att man ej längre
hyste någon tilltro till Baselkonciliet. Orsakerna härtill åter
voro, förutom de nationella motsättningarna, dels att mötet aldrig
blev någon verklig, systematisk representation för kyrkan och
dessutom alltmer demokratiserades4, dels slutligen, att mötet ej
kunde samlas kring något enhetligt aktionsprogram. De
allmänna principerna var man väl ense om. De voro ungefär
desamma, som framlagts redan vid konciliet i Vienne (1311 —12)
av-biskop Guillaume Durand, och gingo ut på, att kyrkans lagar
stodo över påven och att dess lagstiftande myndighet var general-
1 Hashagen, Staat und Kirche vor des Reformation, s. 340.
2 Linderholm, Ref. o. världsutveckl. I, ss. 64 f.
3 Schairer, ss. 80 f.
4 Jfr MüLLER, Kirchengeschichte II: 1, s. 100.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
