Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Undersökningar - Gösta Kellerman, Från medeltid till reformation. Kyrkliga förhållanden under den utgående medeltiden - 3. Reformsträvanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN MEDELTID TILL REFORMATION IOI
konciliet och ej påvemakten.1 Med full skärpa hade denna
åskådning först kommit att hävdas pä 1400-talets två stora
koncilier, i Konstanz och Basel. På båda dessa möten slog
man vakt omkring konciliarismens grundval, att kyrkomötet står
över påven. Detta var nu enkelt och lättfattligt. Värre var
det onekligen att finna vägen tillbaka till det forna
idealtillståndet, till kyrkans förmenta gamla konstitution. Ett ofantligt
arbete nedlades på reformverksamheten, men man lyckades ej
åstadkomma något annat än en massa lösryckta åtgärder, som
voro mera ägnade att irritera påvemakten än att verkligen lägga
grunden till en ny ordning. När mötets högste protektor kejsar
Sigismunds förtroendeman, Lybeckbiskopen Johann Scheele, i
sitt reformbetänkande kunde röra ihop så pass många olika
frågor som celibatets upphävande, enhetligt riksmynt för
Tyskland, förordningar mot godtyckliga fejder, klädlyx och
dryckenskap, gemensamt korståg mot turkarna, oavsett de stående kraven
på avskaffandet av annater, reservationer och exspektanser2,
så är det förklarligt, att det hela måste gestalta sig som en
bild av hopplös förvirring. När därtill kom, att påven hann
före i kapplöpningen om grekerna, att engelsmännen ej visade
något större intresse och att fransmännen rätt snart föredrogo
att gå fram pä den nationella linjen samt slutligen att kejsar
Sigismund avled och hans efterträdare övergåvo konciliets sak,
var likkistan färdig. Denna reformlinje kunde så tyckas vara
vederbörligen avlivad. Trots allt fortlevde dock tanken på att man
genom ett stort koncilium skulle kunna lösa alla frågor.3 Bland
de breda lagren torde den allt fortfarande ha utövat en
fascine-nerande makt såsom den hjälp ur nöden man längtade efter.
Att efter furstekonkordaterna få till stånd någon front mot
den kuriala finansförvaltningen, vilket utgjorde det mest
omfattade intresset, var emellertid ogörligt. Visserligen gjorde
de andliga kurfurstarna vid Rhen, som blivit vanlottade vid upp-
1 Haller I, ss. 58 ff. I konträr motsats mot denna uppfattning
hävdade Johannes XXII, att han stod över lagen och ej var bunden av någon
föreskrift utom av sitt eget samvetes stämma. Haller I, s. 92.
2 Jfr Haller, Die Kirchenreform auf dem Konzil zu Basel, ss. 10 ff.
3 Jfr Hashagen, Staat und Kirche von der Reformation, ss. 99 f..
107 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
