Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Undersökningar - Gösta Kellerman, Från medeltid till reformation. Kyrkliga förhållanden under den utgående medeltiden - 4. Kultur- och bildningsrörelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1 00
GÖSTA KELLERMAN
der Renaissance»*, att det förefunnits någon allmän
humanistreligion, och framdrager såsom exempel på en typisk
renässansmentalitet Machiavelli, som samtidigt förenade skepticism och
den primitivaste mysticism, den blindaste fatalism, fetischism (?)
och vidskepelse. Valet av representant är knappast lyckligt.
Varje rörelse bör bedömas efter sina mest betydande män. Och
i religiöst avseende var Machiavelli en »outsider». Dock torde
man även hos honom i de av Walser påpekade disparata dragen
i hans personlighet kunna spåra ett utslag just av den förut
berörda synkretismen. Överhuvud polemiserar Walser mot att
renässansen skulle kunna karakteriseras såsom individualism och
sensualism. De alltsedan Burckhardt gängse kontrasterna jord
—himmel, skepsis—tro, njutning—askes, hedendom—kristendom,
människa—Gud passa enligt honom icke in på Quattrocento.
I stället hävdas, att det nya i renässansen är en ny
skönhets-kä?isla, som söker sin inspiration och sin norm hos klassikerna,
samt kriticismen, d. v. s. framträdandet av en fri forskning, där
man är medveten om att man bryter nya banor. Walsers
diskussionsinlägg är förvisso ett välgörande korrektiv gentemot en
tidigare, alltför schablonmässig uppfattning. Men han har alltför
kategoriskt avfärdat dem, som i renässansen sett en ny
livsåskådning. I sina Cambridgeföreläsningar hösten 1926 över
»Mensch-liche und künstlerische Probleme der italienischen Renaissance»2
har också Walser själv givit uttryck åt en annan uppfattning.
Här framställas upptäckten av naturen, sedd i förklarad gestalt,
samt glorifierandet av människan som två av renässansens stora
hemligheter. Det skedde å ena sidan en broderlig
sammansmältning mellan människan och naturen, med en skala, som
sträcker sig från Franciskus’ kristna broderskap med Guds
skapelse till den antika hylozoismen hos Campanella. A andra sidan
förgudades människan (Mirandola: »Dii estis et filii excelsi
om-nes»), en ny mänsklig herokult såg dagen, vars etik väsentligen
gick ut på att vara sig själv trogen. Som en speciell form härav
framhäves den från mitten av 1100-talet framkomna kvinnokulten.
Ovillkorligen är det här fråga om centrala förändringar av livs-
1 Walser, Gesammelte Studien zur Geistesgeschichte der Renaissance,
ss. 96—128.
2 Gesammelte Studien, ss. 211—326.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
