Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Undersökningar - Gösta Kellerman, Från medeltid till reformation. Kyrkliga förhållanden under den utgående medeltiden - 4. Kultur- och bildningsrörelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1 00
GÖSTA KELLERMAN
många i renässansen (ss. 130 ff.). Däremot tänker Huizinga sig
icke in i möjligheten av att renässansen kan ha framträtt långt
tidigare än man förut varit medveten om.1 Endast sakliga skäl
och icke något kronologiskt apriori får vara avgörande för vårt
bedömande av denna kulturrörelse. Vad som för övrigt anföres
(ss. 120 f.), att renässansen varit lika auktoritetsbunden som
medeltiden, är en sanning med modifikation. Renässansens
auktoriteter voro dock fritt valda i överensstämmelse med
personlig smak. Det sökande draget är omisskännligt. Vidare kan
Huizinga icke förneka den för renässansen typiska livsglädjen
(»die jauchzende Instrumentation des Themas Juvat vivere»)
men hänvisar till den optimistisk-estetiska världsåskådningen
hos Tomas från Aquino och Dante samt framhåller, hurusom
Pico, Rabelais o. a. icke förmådde överrösta Luther, Calvin och
Loyola (ss. 134 f.). Härtill må invändas, att renässansen var
en kulturströmning och att den icke kan identifieras med det
totala kulturlivet under en kronologiskt fixerad epok.
Beträffande renässansens personlighetstanke åter erkänner Huizinga,
att man i någon mån ägt medvetandet om personlig autonomi
och om att människan har sitt mål inom sig själv (»obwohl
länge nicht so stark und so allgemein als Burckhardt es ihm
zugeschrieben hat», ss. 135 ff). Detta är ett synnerligen viktigt
medgivande och borde kunna vara en trådända att gripa tag i.
Huizinga fäster också uppmärksamheten på det sedan 1200-talet
förandligade ståndsbegreppet (»hjärtats adel»). Att renässansen
verkligen inneburit en ny människouppfattning, kan sålunda
Huizinga icke anses ha jävat. »Upptäckten av naturen» åter
går han ej in på. Konstens blomstring under renässansen
avfärdas såsom något, som ej innebär någon konstitutiv förändring
utan endast berör kvaliteten (ss. 137 f.). En dylik kategorisk
förklaring kan emellertid ej anses nöjaktig. Trots att Huizinga
alltså icke vederlagt den tidigare renässansuppfattningen, så
anser han sig dock berättigad att formulera följande slutsats: det
finnes icke någon bestämd skillnad mellan medeltida kultur och
renässanskultur. Han lägger också fram ett arbetsprogram:
renässansproblemet bör lösas pluralistiskt genom en motiv historisk
genomforskning av de heterogena element, som ingå i detta
1 Jfr Nordström, Medeltid och renässans.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
