Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Undersökningar - Gösta Kellerman, Från medeltid till reformation. Kyrkliga förhållanden under den utgående medeltiden - 4. Kultur- och bildningsrörelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN MEDELTID TILL REFORMATION
8 I
formkultur blev ett kännetecken för de humanistiska strävandena.
Smaken härför tillfredsställdes genom studiet av de antika
författarna, vilka också i allmänhet bedömdes efter sin stilistiska
talang. Men den strävan, som besjälade humanisterna, gick ej
blott ut på att utrensa det språkliga »barbariet». Man tillägnade
sig också i växande omfång de antika författarnas livsåskådning.
Visserligen brydde man sig ej om att forma det nya
bildningsstoffet till en ny totalåskådning, utan lät i överensstämmelse
med sin estetiska livsinställning principkampen vara.1 En
receptiv kunskapstillägnelse på bred front utan någon egentlig
sovring var sålunda utmärkande för den humanistiska
bildningsrörelsen som sådan. Dess inriktning berodde därför i eminent
grad på, vilka antika auktorer som blevo tongivande. I och
för sig kunde så humanismen till det yttre lika gärna uppträda
i förbund med en rent kristen regeneration som med den
emanciperade renässanskulturen. Att humanisterna i regel ej heller
uppträdde emot den kristna läran (Petrarca: »Christus equidem
Deus noster, Cicero autem nostri princeps eloquii. Diversa
fatear, adversa negern»), behövde dock, som vi sett, ej betyda
så mycket. Tvivelsutan kunde emellertid det nya
bildningstillskottet medföra en vinning för kyrkan, i den mån studierna
gällde den kristna antiken. Men för det mesta voro
humanisterna i grund och botten främmande för kristendomen, även om
de konventionellt höllo till godo med den. När de förkunnade
något positivt var det av annat slag. I bästa fall, säger VOIGT,
utgjordes deras religion av en stoisk etik.2 Därtill bör tilläggas:
en starkt platoniserande religiositet. I själva verket
representerade humanismen på det hela taget den renässansanda, som i
det föregående skildrats.3 Faran låg dock fördold och
uppmärksammades ej av de ledande kyrkomännen.4
* Mestwerdt, Die Anfänge des Erasmus, ss. 26 f.
a Voigt II, s. 213.
3 Talet om en »kristen renässans» synes sålunda vara väsentligen
förfelat.
4 Paulus II:s åtgärder mot abbreviatorkollegiet och hans i samband
därmed stående ingripande mot den romerska akademien kunna knappast
tolkas som bevis på, att han verkligen insett faran. Visserligen lär han
enligt det milanesiska sändebudet ha karakteriserat den romerska
akademiens ledamöter som fullständiga hedningar och materialister. Även skall
5 — 3463- Kyrkohist. Årsskrift 1933.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
